Jag förmodar att de flesta har sett Toy Story 3 vid det här laget, så jag behöver knappast varna för att denna recension kommer att innehålla spoilers.
Toy Story 3 inleder med ett fantastiskt intro där vi får se Andys spektakulära fantasivärld. Det övergår sedan till en rad filmklipp, filmade av Andys mamma, från Andys barndom som perfekt visar hur mycket Andy älskar sina leksaker. Sedan hoppar filmen fram några år till nutid då Andy har vuxit upp, och förbereder sig för College. Vi får se hur Woody och de andra leksakerna desperat försöker få Andy att leka med dem. Det utför en ganska smart plan, men tyvärr misslyckas operationen. Andy är 17 år nu, och det var längesedan han lekte med leksaker. Andys mamma ber honom att sortera upp sina saker så att han lättare kan packa till College. Andy bestämmer sig för att ta med Woody till College och lämna de andra leksakerna på vinden. Genom ett misstag hamnar de dock på gatan bland soporna. Som tur är kommer Woody till undsättning.
Så här långt är filmen väldigt intressant och välgjord. Att se hur Andy har sparat och hållit kvar vid de få leksaker han har kvar, även om han inte vill leka med dem, visar på ett mycket bra sätt hur mycket de betyder för honom. Hur leksakerna har påverkats av att inte bli lekta med på flera år visas också väldigt bra.
Dock när filmen ska leda in på det den egentligen kommer att handla om, själva äventyret, blir saker och ting plötsligt otroligt dumma. Alla leksakerna tror att Andy la säcken de låg i på trottoaren och att han inte vill ha dem mer. Woody försöker dock förklara att det hela var ett misstag, att det var Andys mamma som la säcken på trottoaren för att hon trodde det var skräp eftersom att det var en sopsäck. Han försöker förklara att Andy tänkte lägga upp säcken på vinden. Det är dock ingen som tror på Woody, utan alla är övertygade om att Andy inte vill ha dem längre. Därför bestämmer de sig för att gömma sig i en låda som Andys mamma ska köra till stadens dagis. Varför är det ingen som tror på Woody? Det finns ingen som helst anledning till att de inte skulle göra det. Woody skulle aldrig ljuga om något sådant, och dessutom var de andra inne i en säck. De såg inte vad som hände. I Toy Story (1995) sker ungefär samma sak: De andra tror inte på att Woody talar sanning då han ber om hjälp att räddas från Sid. Där har de dock en anledning till det. De vet att Woody är avundsjuk på Buzz och de såg hur han knuffade ut Buzz genom fönstret. När de sedan ser hur Woody håller i Buzz ena arm tror de att Woody har haft sönder honom och överger Woody. Här däremot finns det inget som stödjer att leksakerna vägrar tro på Woody. Det känns som att filmskaparna inte kunde komma på någon bra anledning till att leksakerna hamnar på ett dagis, och därför bara slängde in något som de använde sig av i den första filmen, utan någon eftertanke.
Det som händer sedan är dock både intressant och underhållande. Våra vänner hamnar på dagiset Sunnyside där de välkomnas av vad som verkar vara dagisleksakernas ledare: Den jordgubbsdoftande teddybjörnen Lotso. Han berättar för Woody och de andra hur underbart det är att vara leksak på ett dagis. Att de aldrig kommer att sluta bli lekta med, att så fort barnen är för stora för dagis kommer de nya. Allting verkar underbart, men Woody vägrar stanna och ger sig av. Ingen av de andra vill tillbaka eftersom att de inte tror på Woody.
Detta bygger upp en förväntan av något väldigt bra och jag tänker att jag kan ha överseende med den extremt lama och ogenomtänkta anledningen till att leksakerna hamnade på dagiset. Det är ju Pixar vi snackar om, de har säkert något riktigt smart välgjort i bagaget. Men istället blir filmen alltmer problematisk. Det visar sig att inget på dagiset är vad det verkar som: Lotso är en elak nalle som styr dagiset med hårda och orättvisa regler. Alla nya leksaker måste bo i Caterpillar-rummet där de mest våldsamma barnen leker. Och ingen får lämna dagiset. De som bryter mot reglerna hamnar i sandlådan under natten. Där är det mörkt, kallt och fullt av jobbig sand. Det hela får mig att tänka på ett sorts koncentrationsläger, och det känns så överdramatiskt att jag omöjligen kan ta det seriöst. För att inte tala om scenen då leksakerna som är vakter sitter och spelar hasardspel. Det känns helt enkelt bara opassande i en film som denna. Eller när de binder och förhör Buzz, det känns som taget ur en James Bond film. Det är för sjutton en film om levande leksaker, hur dramatiskt kan man göra det? Det här är beviset på att det inte funkar att vara alltför allvarlig med en film om leksaker som lever.
Vad som är ännu märkligare är hur så många av leksakerna är villiga att lyda Lotso. Varför låter de honom styra? Han är ju en ond och hemsk nalle vars idé om regler på dagiset är fruktansvärda och orättvisa. Varför går de andra med på systemet? Är de också onda och vridna i huvudet?
Jag undrar också hur det kommer sig att dagisfröknarna inte har koll på vilka leksaker som finns i de olika rummen. Är det inte viktigt att de ser till att leksakerna i rummen är för rätt åldersgrupp?
Woody sticker från dagiset för att bege sig till Andy, men råkar bli upphittad av den lilla flickan Bonnie som går på dagiset. Han blir hemtagen till hennes hus där han blir lekt med för första gången på flera år. Han får också träffa Bonnies egna leksaker som är väldigt charmiga. Att hon har Totoro som gosedjur måste jag säga är helt underbart. Det är en trevlig, välgjord och mycket underhållande scen. Det som följer är dock nog det mest underförklarade i hela filmen. Vi får nämligen reda på Lotsos bakgrund, varför han är som han är. En clowndocka vid namn Chuckles berättar för Woody att Lotso var favoritleksaken till en flicka som hette Daisy. Hon älskade Lotso mer än alla sina andra leksaker. Hennes andra två näst bästa leksaker var Chuckles och bebisdockan Big Baby. En dag var hon och hennes föräldrar ute på en biltur. Daisy hade med sig Lotso, Chuckles och Big Baby. De stannade vid en äng och hade picknick. När de skulle hem somnade Daisy och föräldrarna glömde Lotso, Chuckles och Big Baby. Daisy kom aldrig tillbaka, men Lotso ville inte ge upp och började försöka gå tillbaka till Daisy. Chuckles och Big Baby följde med, och efter långt om länge hittade de tillslut tillbaka till Daisy. Men Daisy hade fått en ny Lotso-nalle. Lotso blev då förbannad och sa att hon hade ersatt honom och de andra. Han drog med sig Bib Baby och Chuckles , och övergav Daisy. De hittade dagiset Sunnyside där Lotso gjorde sig själv till ledare och skapade det grymma systemet.
Här har jag två frågor:
1. Varför kom inte Daisy tillbaka? Det kan inte ha varit så svårt för föräldrarna att hitta tillbaka. Jag menar, Lotso hittade ju tillbaka till Daisy.
2. Varför skapar Lotso det hemska systemet på Sunnyside? Är det inte Daisy och andra människobarn han borde vara fientlig mot och hämnas på? Vad är det som driver honom till att terrorisera andra leksaker? Det går inte ihop med hans bakgrundsberättelse.
Vad som händer sedan är att Woody tar sig tillbaka till dagiset för att rädda sin vänner. Väl på dagiset träffar Woody en leksakstelefon som berättar för honom att det är omöjligt att ta sig ut från dagiset. Telefonen beskriver hur välbevakat dagiset är av Lotsos vakter, Lotsos patrullbilar och en leksaksapa som sitter i ett övervakningsrum där den ser allt som händer på dagiset. Det intressanta är att telefonen bara beskriver hur välbevakat det är under natten. Så varför inte smita ut under dagen? Woody gjorde ju det. För under dagen kan ingen vakta och apan kan inte skrika om han ser något, eftersom att dagisfröknarna lär märka både vakterna och apans skrik (dessutom ser vi i första scenen i dagiset att Bonnie sitter och leker med apan). Ett litet kryphål manusförfattarna missade. Att det hela är extremt överdramatiskt och i stil av ett koncentrationsläger återigen är påtagligt. För att inte nämna det jättemärkliga faktum att dagiset har ett övervakningssystem. Det känns inte särskilt rimligt.
Woody får också reda på att Lotso har gjort så att Buzz tror att han är den riktiga Buzz Lightyear igen. Hittills har filmen varit mest allmänt dåligt skriven och överdramatisk, men det här gjorde mig rent av irriterad. Lotso omvänder Buzz genom att trycka på en knapp i ryggen på honom (från "Play" till "Demo"). Vad i helvete tänkte filmmakarna med där? Buzz lärde sig emotionellt att han var en leksak och inte den riktiga Buzz i första filmen. Pixar lyckades verkligen med Buzz mentala resa till förståelse och acceptans för vem han är i Toy Story. Helt briljant. Och nu bestämmer dem sig för att förstöra det med en förbannad personlighetsförändrings-knapp? Det är inte bara dumt, det är också otroligt genomkorkat. Varför i hela friden skulle inställningarna på Buzz påverka honom som person? Logiskt sätt borde det bara vara hans funktioner som ändras, inte han. Dessutom, om vi nu accepterar detta vrickade faktum, varför blir inte Buzz som vanligt när Woody trycker tillbaka till "Play"? Och varför finns det ett spanish-mode? Av alla språk finns det ett spanish-mode? Varför? Varför finns funktionen att ställa in en engelsk leksak till spanska? Det finns väll ändå spanska motsvarigheter av Buzz i Spanien? Så varför ha ett spanish-mode på den engelska utgåvan? Urdumt säger jag bara (fast jag måste medge att Spanish Buzz är otroligt charmig).
En annan sak jag tänkte på är en liten detalj jag la märke till: När dagisleksakerna öppnar Buzz rygg ser vi tydligt att det inte finns någonting där som gör att Buzz vingar kan fällas ut. Inte heller finns det något som förklarar hur det är möjligt att den lila knappen på Buzz rygg kan styra hans karate-arm (som används i första filmen).
Våra vänner försöker fly men ertappas av Lotso. Lotso försöker få dem att återvända till dagiset men de vägrar. Lotso säger då åt sina vakter han har med sig att knuffa ner dem i sopcontainern. Då börjar Woody fråga ut Lotso om Daisy. Han nämner dock inte att Lotso missförstod Daisy, att hon ersatte honom för att hon älskade honom så mycket. Om Woody hade gjort det hade vi sluppit den långa, tidsödande och långtifrån spännande scenen på soptippen. Dock när Lotso blir räddad av Woody och Buzz, försöker han sedan rädda hela situationen genom att trycka på stoppknappen till sopförbrännaren. Det tycker jag är underbart. Lotso visar sig ha lite godhet inom sig och... nä, tyvärr. När han kommit upp till knappen ändrar han sig och säger: "Where's your kid now sheriff". Sedan sticker han bara. Jag hatar verkligen när skurkar i barnfilmer inte blir omvända och istället antingen dör eller blir straffade (Lotso får som bekant ett sorts straff i slutet av soptippscenen). Det är så mycket bättre när det blir en fin moral då skurken inser hur dum han har varit och blir snäll igen.
Slutet av filmen är dock mycket bra. Precis som inledningen är det väldigt välgjort då vi får se hur Andy känner för sina leksaker, och att se Woody och de andra få ett nytt hem då Andy blir vuxen är helt underbart. Ett mycket fint och välskrivet slut med andra ord. Tyvärr är det slutet på en anmärkningsvärt dålig film.
Sammanfattningsvis har Toy Story 3 sina välgjorda stunder, främst inledningen och slutet är mycket bra, men det mesta som är däremellan är tråkigt nog en stor besvikelse. Något som däremot är helt strålande genom hela filmen är animationen. Den är helt makalöst bra. Tyvärr kan dock inte ens det väga upp ett dåligt manus.
Betyg: Osmaklig
