"Get him to the Greek" (2010) handlar om rockstjärnan Aldous Snow. Om du har sett "Forgetting Sarah Marshall" (Dumpad", 2008) så är det just samma rockstjärna. Så jag vet inte riktigt om jag ska kalla detta en spin-off eller vad, men skit samma.

Filmen handlar om Aaron, spelad av Jonah Hill, och om hur han ska ta rockstjärnan till en konsert inom 72 timmar. Jag hade hört hyfsat bra kritik om den här filmen men jag måste säga att jag är ganska besviken. För mig är detta en typisk amerikansk komedi, med enkla skämt och jobbiga situationer. Visst har den sina stunder, precis som alla dessa filmer, t.ex. skrattade jag högt för mig själv under en mycket obekväm trekant.

Så om man gillar "The 40 year old virgin" (2005), "Wedding Crashers" (2005) eller "Knocked Up" ("På Smällen", 2007) så ligger den här på samma nivå. Men ingen av dom råkar vara mina favoriter så jag måste ändå passa på den här filmen. Om man ändå ska se den så de till att vara ett stort gäng, så kan ni trigga varandra till att skratta.

Betyg: Osmaklig

Den fantastiska öppningsscenen till Woody Allen's Manhattan från 1979.

Det här är en av mina absoluta favoritslingor vad gäller filmmusik. Det är hämtat från filmen "Das Boot" ("Ubåten", 1981). Den lyckas med att både göra mig lugn och uppstressad. Hade jag gjort ett soundtrack av mitt liv skulle den här definitivt vara med under någon större händelse. Det har gjorts flera versioner av den, de flesta mer upptempo men jag föredrar den här. Helt perfekt musik för en ubåt.

Betyg: Delikat

Den unga flickan Cha Young-goon, spelad av Su-jeong Lim, hamnar på ett mentalsjukhus efter att ha kopplat in sig i ett elektriskt aggregat på radiofabriken där hon jobbar på grund av att hon tror sig vara en cyborg. Young-goon ställer sig passiv till sin omvärld och samtalar inte nämnvärt med varken personal eller andra patienter utan föredrar att föra samtal med glödlampor och varuautomater med vilka hon känner en mekanisk samhörighet. På sjukhuset träffar Young-goon Park Il-sun, spelad av Jeong Ji-Hoon, en kleptoman som klär sig i kaninmasker och påstår sig kunna stjäla andra människors själar. Il-sun fattar tycke för Young-goon och när hon vägrar äta eftersom hon tror att det kommer förstöra hennes mekaniska inre gör Il-sun allt för att hjälpa henne.
Chan-wook Park slog igenom nationellt såväl som internationellt med sin mörka och ultravåldsamma Hämndtrilogi. I och med Saibogujiman Kwenchana, som är en avsevärt mycket mer lättsam film än Park's tidigare verk, bryter han ny mark och utforskar helt nya kinematografiska territorier. Filmen upplevde inga direkta framgångar då den premiärvisades i Sydkorea i december 2006 utan slutade visas av de större biografkedjorna efter endast två veckor på grund av publikens uteblivna intresse.
Trots filmens lättsamma framtoning och pastellfärgade miljöer kretsar de centrala temana i filmen kring existentialistiska frågor och samhällskritisk satir. Young-goon ger uttryck för ett sökande efter sin egen identitet och sitt syfte. Vid sidan av den existentialistiska tematiken återfinns ett samhällskritiskt tema som tar sig i uttryck i svart humor och satiriska skildringar av mentalsjukhus och uppfattningar om psykisk sjukdom och normalitet. Många kopplingar går att dra till Milos Forman's kultklassiker One Flew Over the the Cuckoo's Nest där samma typ av kritik mot mentalvården återfinns.
Saibogujiman Kwenchana är en otroligt bra film som bara växer och växer för varje gång man ser den. Skådespeleriet är lysande och framförallt Su-jeong Lim gör en makalös rollprestation som den förvirrade och sköra Young-goon. Värd att lyfta fram är även musiken, komponerad av Yeong-wook Jo, som är magisk.
Det här är den första filmen att bli recenserad på bloggen som tilldelas betyget Delikat. Det är tveklöst välförtjänt. Se den!

Jag har nyligen sett de tre filmerna "Twilight" (2008), "New Moon" (2009) och "Eclipse" (2010) under mindre än ett dygn. Jag har försökt att hålla mig ifrån dom så mycket som möjligt, mest för att hålla mig nollställd vad gällde hysterin som började för ett par år sedan. Men nu har jag köpt alla tre och jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Jag kan inte komma på några filmer som har nollställt mitt huvud så totalt.

Filmernas handling är klassisk, en annorlunda tjej kommer till en ny skola, passar inte riktigt in, blir kär i en vampyr och varulven blir avundsjuk.(!) Ok, så kanske inte så vanlig handling ändå. Redan under den första filmen så blev jag ganska sugen på att läsa böckerna för grundtanken är hyfsat tilltalande. Men som film, och särskilt som tre filmer så kan jag inte påstå att jag blev alltför charmad av innehållet. Men, och det här kommer från hjärtat, jag kan inte såga de här filmerna så mycket som jag trodde att jag skulle vilja. Det är faktiskt så att jag till och med längtar lite efter att film 4 och 5 i serien ska komma. 4:an kommer den 18 november, och det hade faktiskt varit kul att se den på bio. Shit, börjar jag bli en 14-årig tjej?

Jag vet att jag tänkte under tiden som jag tittade på filmerna att jag inte tyckte de var jättebra, jag kände likadant ett tag efter att jag hade sett dom. Men ändå, det är något visst med dom. Jämfört med filmer som riktar sig till en liknande publik så händer det inte mycket i dom här filmerna, särskilt inte i "New Moon" och "Eclipse" som egentligen inte har tagit handlingen någonting framåt efter "Twilight". Valet mellan Jacob och Edward som jag hade hört så mycket om var inget egentligt val, allting var alldeles för uppenbart.

Men va f*n, varför kan jag inte få filmerna ur huvudet? Det finns så mycket jag skulle kunna klaga på. Vissa skådespelarinsatser, de ogenomtänkta färgskiftningarna, könsrollernas framställning eller de överrepresenterade magrutorna. Men jag är ändå lite sugen på att se om filmerna, särskilt den första, "Twilight" som också var den bästa. För den intresserade läsaren så tyckte jag "New Moon" var sämst av de tre.

Jag vet inte hur jag ska kunna göra någon sorts sammanhängande sammanfattning av det jag har skrivit. Det är inte några fantastiska filmer men ändå så sitter jag själv och börjar fundera vem som är snyggast i filmen. Och då finns det ändå bara en tjej(?). Jag undrar om fler killar känner likadant, kanske ska se de här filmerna med ett grabbgäng nästa gång. För just nu så känner jag östrogenet sprida sig i kroppen, ska bädda ner mig i sängen, dricka lite te och beställa skor. Kanske se ett avsnitt av "Gossip Girl".

Betyg: Aptitlig (Det är officiellt, jag har genomgått ett ofrivilligt könsbyte)

 

Då min fantasi inte är på toppen av sin potential den här söndagseftermiddagen gör jag det enkelt för mig och listar de tio bästa filmerna av filmskaparen Stanley Kubrick.

1. Dr. Strangelove or: How I Learned to Stop Worrying and Love the Bomb (1964)
   Kubricks tveklöst bästa film. Peter Sellers spelar både kapten Lionel Mandrake, president Merkin Muffley och titelrollen Dr. Strangelove. En svart satir om det kalla kriget. Scenerna från krigsrummet är bland filmens bästa.
   
2. The Shining (1980)
   Kubricks adaption av Stephen King's klassiker med samma namn. Filmen skiljer sig nämnvärt från boken vilket gjorde att King, som tyckte så illa om resultatet, tillsammans med regissören Mick Garris gjorde en egen filmatisering av boken i form av en miniserie kallad Stephen King's The Shining. Scenen då Jack Torrance (spelad av Jack Nicholson) hugger sig igenom en dörr och yttrar repliken "Heeere's Johnny" har blivit en klassiker och har sin förlaga i Victor Sjöströms mästerverk Körkarlen från 1921.
   
3. Eyes Wide Shut (1999)
   En av Kubricks kanske minst omtyckta verk. Första gången jag såg den blev jag otroligt betagen och jag tycker fortfarande att det är en av Kubricks bästa filmer. På baksidan av den svenska DVD-utgåvan beskrivs filmen som en "fängslande psykosexuell resa" vilket är en träffande beskrivning.
   
4. Clockwork Orange (1971)
   En av Kubricks kanske mest kända filmer. Filmen skildrar en dystopisk framtid där ungdomsgäng löper amok. Filmen är baserad på Anthony Burgess roman med samma namn. Malcolm McDowell är fantastisk i huvudrollen som den femtonårige sadistiska sociopaten Alex. Öppningsscenen då Alex och hans 'droogs' (vänner) sitter på Karova Milkbar har blivit en klassiker.
   
5. The Killing (1956)
   The Killing spelades in i Hollywood och var Kubrick's första professionella produktion med en bra skådespelarensemble och en begåvad kameraman, Lucien Ballard. Filmen skildrar en kriminell kupp som går fruktansvärt fel. Berättarmässigt är filmen (i likhet med många andra av Kubrick's filmer) starkt influerad av Orson Welles kultklassiker Citizen Kane (1941). Filmen blev den första produkten av sammarbetet mellan Kubrick och producenten James B. Harris.
6. Barry Lyndon (1975)
   Ett historiskt epos om en irländsk äventyrares uppgång och fall. En visuell orgasm som liknar mer en tavla än en film. Filmen spelades in under 300 dagar, mestadels 'on location'. Filmen blev en ekonomisk katastrof överallt förutom i Frankrike.
7. 2001: A Space Odyssey (1968)
   En science fiction film om den mänskliga rasens uppkomst och utveckling. Filmen uppfattades som oerhört tråkig och obegriplig då den hade premiär på grund av dess upplösta berättande. De specialeffekter man använder var banbrytande i Hollywood. Filmens storhet ligger framförallt hos dess estetiska och visuella kvalitéer.
   
8. Lolita (1962)
   En vacker berättelse om en man som gifter sig med en änka för att komma nära dennes tolvåriga dotter Lolita. Rollen som Lolita görs av den fjortonåriga Sue Lyon, en talangfull flicka som såg vuxen nog ut för att filmskaparna skulle lyckas undvika juridiska påföljder.
   
9. Full Metal Jacket (1987)
   Kubricks skildring av Vietnamkriget tog nio månader att filma och hade premiär sju år efter Kubricks föregående film The Shining. Filmen blev en stor succé och anses av många vara en av Kubricks absolut bästa filmer. Kubrick's vision med filmen vara att skildra krig som ett fenomen utan någon antikrigsretorik.
   
10. Paths of Glory (1957)
    Paths of Glory blev Kubrick's genombrottsfilm och handlar om tre franska soldater som blir avrättade som syndabockar under Första Världskriget. Filmen spelades in i Tyskland och stjärna var Kirk Douglas. Som en flört till Douglas kvinnliga beundrare framträdde han med bar överkropp under sin första scen.
    
    

Alex och hans 'droogs' i en ikonisk scen i Clockwork Orange

Innan idag var jag ute och gick i det fina vädret när helt plötsligt en ordentlig regnskur kom. Tyvärr hade knappt några affärer öppet då så jag hade svårt att söka skydd men man kan alltid lita på DVD-affärer. Och när jag ändå var inne där passade jag på att köpa en anime-serie, kallad "Gungrave" ("Gangureivu", 2003). Jag är inte ett stort fan av serier, för de flesta varar i all evighet. Men jag blev lockad av denna då den endast består av 26 avsnitt och inga uppföljare. Jag har stött på en sådan anime-serie tidigare, nämligen "Basilisk" ("Kôga ninpô chô", 2005) som råkar vara det allra bästa jag har sett vad gäller anime. Kolla in introt så förstår ni kanske varför. Det var inte längesen jag såg om hela den serien men när jag tittar på det här blir jag sugen på att kolla igenom den en gång till.

Idag lagade jag till en mycket smaskig lasagne, en mexikansk sådan minsann. Den smakade inte riktigt som lasagne brukar smaka, med kyckling och tortillabröd och lite annat smått och gott. Men bara för att det är lite annorlunda så kan det ändå vara bra. Ta till exempel den mexikanska filmen "Amores Perros" ("Älskade Hundar", 2000), den är inte direkt vad man är van vid men ändå är den sevärd.

Filmen är uppbyggd av flera mindre historier som tillsammans utgör stommen. Ungefär som den kritikerrosade filmen "Crash" (2004) som förmodligen fick inspiration härifrån. Eller en bättre jämförelse är kanske att göra med filmen "Babel" (2006), fast det är kanske för enkelt med tanke på att det är samma regissör som till "Amores Perros", nämligen Alejandro González Iñárritu. I "Babel" har han dock förfinat sitt filmskapande, eller i alla fall gjort det mer kommersiellt gångbart med större interaktion mellan de små historierna.

Det som är genomgående för historierna är hundar, och hur hundar och människor tillhör varandra. Filmen är stundtals brutal men hela tiden väldigt vacker och alla som har haft en hund kommer känna igen sig i de olika situationerna. Här finns allt från kamphundar till en chihauhau och som åskådare känner man starkt för såväl hundarna som för människorna då de båda råkar illa ut.

Men trots att filmen är dramatisk, spännande och välspelad så är det nog många därute som har missat den. Men jag tycker att "Amores Perros" passar de flesta, den är sannerligen en skön paus från all massproducerad dynga där man kan gissa slutet efter 10 minuter.

Betyg: Aptitlig (precis som min mexikanska lasagne, fast inga hundar i den inte)

Det är faktiskt svårt att tänka hur stor utveckling film har haft, mediet har ju trots allt inte funnits så länge. Svårt dock att sätta exakt tid då allt började, rörliga bilder kan ju produceras på olika sätt men vad ska räknas som film och inte? För min del brukar jag tänka att film började någonstans runt 1880-1890. Hur som helst, den här videon gör mig väldigt glad och väldigt nostalgisk. Kul också att se hur många filmer och skådespelare man känner igen.

David Fincher är en regissör som verkligen har lyckats. Det spelar ingen roll vilken sorts film han sätter tänderna i, han lyckas ändå sätta sin prägel på den och det är lätt att se en film och säga att det är en Fincher-film. Och vilken hög nivå hans filmer håller, vi snackar "Se7en" (1995), "Fight Club" (1999), "Zodiac" (2007) och "The Social Network" (2010). Jag blev som ett litet barn när han bestämde sig för att göra den amerikanska versionen av "Män som hatar Kvinnor" med titeln "The Girl with the Dragon Tattoo". Den kommer ut på bio den 21 december i år och det känns givet att se den på bio. Är också fett avundsjuk för en bekant ska till USA och se David Fincher bli intervjuad i "Inside the Actors Studio".