Äntligen får en av Hayao Miyazaki's bästa filmer, Mononoke-hime (Princess Mononoke) från 1997, svensk biopremiär. Miyazaki uppmärksammades i västvärlden då hans film Sen to Chihiro no kamikakushi (Spirited Away) från 2001 vann en Oscar i kategorin bästa animerade långfilm. I Sverige hade Sen to Chihiro no kamikakushi biopremiär först i september 2003 vilket skapade stor uppståndelse då folk inte var vana att se "tecknat för vuxna". Sedan framgångarna med Sen to Chihiro no kamikakushi har filmer ur Miyazaki's repertoar från 70, 80 och 90-talen haft biografvisningar världen över och Miyazaki har hyllats för sina innovationer vad gäller animerade filmer. Den 28 oktober i år har en av hans kanske mest uppmärksammade filmer, Mononoke-hime, svensk biopremiär.

"Dip Huet Seung Hung" (1989) eller "The Killer" som den heter på amerikanska är en action från Hong Kong,, vänta jag börjar om, det är DEN action från Hong Kong. Jag har aldrig sett den förrän igår men jösses vad bra den är. En lönnmördare, spelad av Chow Yun Fat, visar sig vara en annorlunda sorts mördare. Efter att ha gjort en kvinna blind under ett uppdrag så bestämmer han sig för att lägga av. Men för att kunna betala hennes ögonoperation så tar han sig an ett sista uppdrag. Visst att det här låter lite cliché men de får det verkligen att funka.

Det är omöjligt att inte jämföra denna filmen med "Léon" (1994) som tydligt har inspirerats av "The Killer". Detta original är både hårdare och mjukare på samma gång och är fortfarande trovärdig. Det enda ordentliga klagomålet jag kan ge om den här filmen är att det kan bli lite väl mycket action emellanåt. Särskilt slutscenen är något av det mest antal dödande jag har sett på väldigt, väldigt länge. Hade varit intressant att få en bodycount på det. Men det är inget stort minus, det är ju trots allt en riktigt tung action.

Det jag inte kan förstå så här i efterhand är hur jag inte kan ha hört talas om den här filmen tidigare? Och varför jag har lagt ner så mycket tid på dålig Hong Kong action? Chow Yun Fat är jättebra i filmen, kan inte komma på att han har gjort bättre ifrån sig någon gång. Och hans motspelare Danny Lee är lika strålande. Filmens regissör John Woo har sedan denna film slagit igenom ordentligt i USA med filmer som Face/Off, Windtalkers och Paycheck bland annat. Men jag ska definitivt kolla in mer av hans äldre Hong Kong rullar. Det lär finnas en hel del pärlor bortglömda där.

Betyg: Välsmakande

En av höstens kanske intressantaste filmer är stumfilmen The Artist som utspelar sig i 1920-talets Hollywood och handlar om stumfilmsstjärnan George Valentin, spelad av Jean Dujardin, och hans relation med uppkomlingen Peppy Miller, spelad av Bérénice Bejo, vid tiden för stumfilmens förfall och införande av talfilm. Filmen är skriven och regisserad av fransmannen Michel Hazanavicius men är inspelad på plats i Hollywood för en budget om ungefär 12,000,000 dollar. Det ska bli ytterst spännande att se!

Jag har längtat länge på att få se om "Den stora flykten" (1963). Och jag trodde nästan att jag hade för bra minnen om den, men jag blev inte besviken denna gången heller. Filmen är baserad på en sann flykt från ett tyskt läger för krigsfångar men det tar jag själv med en nypa salt. Men filmen radar upp bra skådespelare i fina roller, eller vad sägs om Steve McQueen, Charles Bronson, Donald Pleasence och James Coburn. Alla väldigt omtyckta av mig. Men gillar inte riktigt Richard Attenborough i den här filmen även om jag tycker bra om honom annars, det är lite synd. Fortfarande en stabil insats men jag tror en annan skådespelare hade kunnat göra det snyggare.

Det är också intressant att så som filmen utspelar sig så känns det som att den skulle kunna sluta flera gånger men istället fortsätter den att följa med de många fångarna och man känner sig mer instängd än man brukar göra efter att ha sett en fängelsefilm. Men tro inte att den är långtråkig, det här är nästan 3 timmar ren underhållning. Och nu är det två dagar sedan jag såg den och jag vill redan se om den igen, inte tokigt alls.

Men istället för att se om den ska jag nog kolla på "7 Vågade Livet" (1960) som också är regisserad av John Sturges och som också är himla bra. Men om du gillar krigsfilmer och fångläger så kan det här vara den bästa film du någonsin får se. Stor eloge till såväl filmteamet som till de riktiga soldaterna.

Betyg: Delikat

Sitter just nu och kollar in "Les Misérable 25th Anniversary Concert" (2010) och den är helt magisk. Hade hamnat högt upp när jag gjorde min lista över stora musikaler för några veckor sedan men har aldrig hört eller sett den tidigare. Allting är så himla vackert på den här inspelningen och det är svårt att tro att folk hade turen att få se detta live. Jag är nu ännu mer sugen på att se någon av föreställningarna på Malmö Opera där musikalen börjar spelas inom en månad.

Som smakprov kommer här inledningen:

Veckans lista handlar om snygga bilar, helt enkelt filmbilar som jag skulle vilja äga. Och på plats nummer 10 hamnar bubblan Herbie som har figurerat i ett antal filmer såsom "Gasen i Botten Herbie!" (1968). Inte särkilt snygg men man kan inte hjälpa att tycka att den är väldigt cool. På plats nummer 9 kommer Frankensteins bil i "Death Race 2000" (1975). Hade varit väldigt svårt att köra runt på stan dock, väcker lite för mycket uppmärksamhet.

Filmutbudet på TV igår var under all kritik och idag ser det tyvärr inte mycket bättre ut. Det visas några få guldkorn men annars är det mest makabra eller halvkassa filmer som kan åtnjutas.

På TV3 visas fem filmer ikväll varav ingen är något jag egentligen rekommenderar. Lågvattenmärket är kanske Poseidon (2006) som visas klockan 22:20 i regi av Wolfgang Petersen. Petersen har ju inte direkt varit aktiv i fråga om att regissera bra filmer, istället har han ägnat sig åt att spotta ur sig, vad som verkar vara, en aldrig sinande flod av skitfilmer som till exempel The Perfect Storm (2000) och Troy (2004).



Kvällens storfilm på TV4 är ett av den svenska filmproduktionens försök till en blockbuster, filmen som fick en ostsort uppkallad efter sig; Arn - Tempelriddaren (2007). Det finns många problem med den här filmen och även om jag inte kan påstå att den är dålig så är den heller inte bra, den är mest konstig och till viss del tramsig och dum. På TV4 har man en lång tradition av att avbryta långfilmer för inte bara reklamfilmer utan också ett femton minuter långt nyhetsinslag. Det är för mig obegripligt hur det är möjligt att visa andra program mitt i en film.



Efter Arn - Tempelriddaren visas på samma kanal kvällens kanske mest sevärda film; The Usual Suspects (1995), vilken är regisserad av Bryan Singer. I rollerna ser vi bland andra Stephen Baldwin, Benicio Del Toro, Kevin Spacey och Kevin Pollak. Jag tyckte väldigt mycket om den här filmen när jag såg den första gången för många år sedan och jag tycker fortfarande den är helt okej även om det absolut inte är ett mästerverk. Ska ni se en film ikväll så kan jag rekommendera den här i alla fall. Filmen visas på TV4 klockan 00:35.



I övrigt så visas det en hel del filmer på TV ikväll. På TV6 visas Tim Burton's kanske sämsta film Mars Attacks! (1996) klockan 21:00, på TV5 visas den pinsamt dåliga parodin Epic Movie (2007) klockan 18:30 och på TV4+ visas Danny DeVito's romantiska komedi Duplex (2003) klockan 23:30. Se där, några av de filmer ni bör undvika ikväll.

Återigen har en av Hunter S. Thompson's många böcker filmatiserats och den här gången är det hans första bok; The Rum Diary, från 1959 som är aktuell. Tidigare har Thompson's bok Fear And Loathing in Las Vegas: A Savage Journey to the Heart of the American Dream filmatiserats två gånger. Första gången var 1980, då under namnet Where the Buffalo Roam, med Bill Murray i rollen som Thompson. Andra gången var 1998, då i regi av Terry Gilliam och med Johnny Depp i rollen som Thompson. I The Rum Diary återser vi Johnny Depp i huvudrollen och för manus och regi står Bruce Robinson. Filmen har premiär 28 oktober i USA och har ännu inte fått något svenskt premiärdatum.

Jag har blivit sittandes framför datorn och kollat på filmaffischer. Jag tycker det är som konst, vissa är fantastiska och sen finns det också en hel del fruktansvärt fula. Affischen för "Vertigo" (1958) är till exempel riktigt snygg. Men här kommer också ett exempel på en filmaffisch som är ful som stryk, och då gillar jag ändå monsterfilmer. Jag undrar om de har gjort affischen som en parodi på sig själva, eller kanske man kan kalla hela filmen en parodi över monsterskräck. Se den och döm själva.