Det finns så oändligt många filmversioner av Lewis Carrols bokklassiker Alice's Adventures in Wonderland (1865). De flesta versionerna har inslag av bokens uppföljare Through the Looking-glass and what Alice found there (1871). Den första kom 1903 och var en svart-vit stumfilm på åtta minuter och 37 sekunder i regi av Cecil Hepworth och Percy Stow. Alice spelades av May Clark. Den senaste är som vi alla vet Disneys storfilm från 2010 i regi av Tim Burton, där Alice spelas av Mia Wasikowska och The Mad Hatter spelas av Johnny Depp.

Jag kollade nyligen hur många av alla dessa versioner jag har sett. Det visade sig inte ens vara en bråkdel av de som finns. Här är en samlad recension av de varianter jag har sett.


1903 - Den första adaptionen

Den första filmversionen av Alice äventyr var 517 mycket intressanta sekunder av mitt liv. Det är alltid intressant att se hur filmer gjordes förr i tiden tycker jag. Denna korta stumfilm i princip kräver att du har läst boken. Tänk er själva en berättelse som Alice i Underlandet inklämd på åtta minuter. Det blir inte mycket tid till förklaringar om vad som händer där inte. För det mesta känns det som att saker bara plötsligt händer, och scenerna byts hipp som happ. Som sagt den var intressant att se och definitivt sevärd för Alice i Underlandet beundrare, men som film sett är den inte särdeles bra. Känns dock inte rätt att bedömma en 108 år gammal film efter dagens standard, så den får nog godkänt ändå.

1951 - Disneys tecknade klassiker

Disneys 13:e klassiker i regi av Clyde Geronimi, Wilfred Jackson och Hamilton Luske var den första versionen av Alice i Underlandet jag såg. Faktum är att jag såg den innan jag läste boken. Det är nog den mest kända filmatiseringen av Alice's Adventures in Wonderland genom tiderna. Så fort man säger "Alice i Underlandet" tänker de flesta på den här. Som de flesta andra Disney klassiker är detta en mycket välgjord och fascinerande film. Miljöerna och karaktärerna är mycket minnesvärda. Musiken och sångerna är som gjutna för berättelsen. Filmen adapterar helt enkelt berättelsen om Alice på ett mycket imponerande och magiskt sätt som bara Disney kan.

 

1985 - Irwin Allens TV-version

Denna live-action-version som producerades av Irwin Allen Productions och regisserades av Harry Harris gjordes speciellt för att sändas på TV i två delar: Alice in Wonderland Part 1 och Part 2. I Part 1 hamnar Alice i Underlandet och i Part 2 hamnar hon i Spegellandet. Så egentligen kan detta klassas som två filmer, precis som det är två böcker. Det är i alla fall vad jag gör, och dömer dem därför som två olika filmer. Båda filmerna är gjorda helt utan datoranimeringar (inte så konstigt i och för sig) och är inspelade helt och hållet bland kulisser. Alla Underlandet/Spegellandets karaktärer är skådespelare i kostymer. Filmskaparna satsar även stort på att låta filmen vara sprängfylld med kända skådisar. I Part 1 ser vi bland annat: Sammy Davis Jr. som The Caterpillar, Telly Savalas som The Cheshire Cat och Ringo Star som The Mock Turtle. I Part 2 ser vi till exempel: Patrick Duffy som The Goat och Ernest Borgnine som The Lion.

Part 1 är helt underbar. Den är charmig, förunderlig och tokig. Och jag älskar verkligen sångerna. Part 2 däremot känns som att den är tokig och underlig för sakens skull, och inte på det charmiga sätt som vi ser i Part 1. Dess sånger känns inte heller lika välgjorda. På det stora hela är Part 2 inte dålig, men inte lika bra som Part 1 helt enkelt.

 

1988 - Neco z Alenky (Alice)

Denna version som är regisserad av den Tjeckiske regissören Jan Svankmajer blandar stop-motion och riktigt skådespeleri. Underlandets karaktärer är dockor som rör sig med hjälp av stop-motion och Alice spelas av en riktig skådespelerska. Alice är däremot en docka när hon krymper. Filmen har inga röstskådespelare utan karaktärernas repliker sägs av en kvinnlig berättarröst vars mun visas nästan varje gång hon säger en replik. Hela Underlandet utspelar sig i ett stort hus där varje rum är en ny plats. Därför är filmen inte speciellt färgglad, vilket jag tycker får den att kännas lite deprimerande. Filmen bjuder inte heller på någon musik förutom i eftertexten, vilket också känns lite trist. Stämningen är mystisk, karaktärernas design är väldigt vrickad och manuset är intressant adapterat. Inte en jättebra filmatisering av Alice's Adventures in Wonderland men dock väldigt sevärd.

 

1999 - En TV-version av Hallmark Entertainment

Regissören Nick Willing ger oss den tveklöst bästa versionen av Alice underliga äventyr. Full av magisk stämning och förtrollande stil med underbara skådespelare så som Martin Short som The Mad Hatter och Christopher Lloyd som The White Knight. Detta är den första versionen att använda datoranimeringar, fast inte speciellt mycket. Till exempel är The Red King helt datoranimerad. Dock så är han bara en bakgrundskaraktär som vi ser en gång i hela filmen. Musiken och sångerna i den här versionen kan mäta sig med Disneys version, mycket passande till sagan och en fröjd för det musikaliska sinnet. Miljöerna är även dem mycket vackra och välgjorda.

Filmen följer boken så bra och återskapar den så väl filmiskt att du lika gärna kan lägga undan boken och se filmen istället. Det är nog den bästa filmatiseringen av en bok jag sett. Jag är förvånad över att den inte sändes på bio.

 

2010 - Tim Burtons blockbuster

Denna version utspelar sig efter den ursprungliga berättelsen och borde enligt min mening heta något i stil med "Return to Wonderland". Här satsar filmskaparna på en helt och hållet datoranimerad version där skådespelarna lallar runt i gröna rum hela tiden (vissa t.o.m med gröna dräkter). Filmen tar med oss på ett nytt mer Hollywood-artat äventyr i Underlandet med Alice som 19-åring. Den använder sig av Underlandets knasigheter men försöker göra dem mer logiska med regler för hur allt funkar i Underlandet. Tycker ni som jag att det förstör hela idén med Underlandet? Underlandet ska inte vara logiskt, det är själva meningen. En logisk intrig med logiska element funkar inte i Underlandet. Och varför göra hela filmen datoranimerad? Kände du dig lite lat Tim? En annan sak som stör mig ganska mycket är hur filmen marknadsförs med hjälp av Johnny Depp som spelar The Mad Hatter. Han är den stora stjärnan som är anledningen till dess framgång. Löjligt. Andra kända skådisar är till exempel Alan Rickman som The Caterpillar och Helena Bonham Carter som The Queen of Hearts.

 

Betyg

1903: Aptitlig

1951: Välsmakande

1985 (Part 1): Välsmakande

1985 (Part 2): Aptitlig

1988: Aptitlig

1999: Välsmakande

2010: Osmaklig

Kommer inte skriva på ett tag till följd av en olycka som inträffade i helgen.

Det är än en gång dags för topplistan! (Just precis, topplistan!) En ständigt återkommande karaktär i Sci-fi-filmer är den tragiska, cyniska och livströtta ensamvargen som förefaller vara isolerad i en skitig lägenhet. Somliga knarkar, andra dricker sprit. Gemensamt för dem alla är att de spenderar hela filmen genom att gå omkring och se ut som om de är på väg till sin bäste väns begravning. Jag vill ge ett stort tack till min syster som hjälpt mig med den här listan. Hennes eminenta fotoblogg hittar ni här.

Inför en fest i lördags så blev det lite youtubeklipp på förfesten. Och en av de jag bor tillsammans med visade den här filmen. Jag har sett den förut men hade helt glömt bort den. Det är så fantastiskt att det för mig känns helt befängt när de här två killarna perfekt lyckas fånga en annorlunda verklighet. Det får en att tänka till.

Det här är den senaste snackisen av filmer på mitt jobb. Mina kollegor verkar tycka att det här kommer bli en bra film men jag förhåller mig mycket mer tveksam. Första delen av  trailern är bra men sen tycker jag att den verkar bli bara en dussinfilm i mängden. Trailern är enligt mig också alldeles för lång, den avslöjar ju dels stora delar av filmen och dels små detaljer och scener. Så tyvärr tror jag inte filmen blir mycket bättre än trailern och det är synd för jag tror att det här hade kunnat bli en mycket bättre film än vad de har skapat.

Återigen gryr dagen, återigen har det varit fest och återigen är jag lite bakis på en söndag. En sak som jag vill nämna idag är saker som jag alltid lyckas gråta till. Jag brukar inte ha lätt för att gråta men vissa saker får alltid igång tårkanalen.

1. Extreme Home Makeover

Jag vet inte vad det är med det här programmet men jag tror aldrig jag har lyckats se ett helt avsnitt utan att gråta. Serien handlar om att hjälpa människor. De bygger en ny bostad till familjer som behöver hjälp. Jag tror att den här serien tjänar mycket på att den handlar om riktiga människor och deras reaktioner är helt fantastiska. Det är precis när de visar upp huset för familjerna som det brister i mig. Underbart att kunna gråta av lycka.

2. Joseph: King of Dreams (2000)

Trots att det här är en animerad film så mår jag alltid väldigt bra av den. Josef som filmen handlar om råkar ut för en hel del jobbiga saker men han lyckas alltid ta sig ur det. Särskilt scenen i slutet av filmen är för mig fantastiskt framtagen och jag har gråtit de flesta gånger som jag har sett den här filmen. Musiken och sångerna är också mycket bra, skönt att de inte har fastnat i Disneyträsket. Filmens handling är tagen ifrån en av Bibelns berättelser, och det tycker jag om så jag rekommenderar denna filmen kraftigt.

3. Love Actually (2003)

En väldigt kommersiell film som väldigt många redan har sett. En mycket trevlig brittisk må-bra film som jag kan se hur många gånger som helst. Första gången jag såg den var efter att ha avslutat ett förhållande och jag såg då den här filmen två gånger i sträck och grät som ett litet barn. Så om du har missat den här så rekommenderar jag den varmt, särskilt nu när det närmar sig jul så kommer jag att se den flera gånger. Alla har sin favorit bland de olika småhistorierna som väver ihop filmens handling.

4. Casablanca (1942)

Det här är en film som jag inte längre gråter till men jag kommer ihåg den första gången jag såg den. Utan att ha någon vetskap om vad som skulle hända eller vad den handlade om. Det var då som slutscenen blev en riktigt gråtfest hemma i soffan. Jag är en stor beundrare av Humphrey Bogart och det här är min favorit bland hans filmer.

5. Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008)

Så, då har vi kommit till den sista filmen den här veckan. Ni kanske undrar varför jag har valt en actionfilm, varför gråter jag till den? Men här handlar det inte längre om glädjetårar, utan istället om det motsatta. Första tanken när jag hörde att man skulle göra en ny film med min favoritprofessor var ren och skär glädje men efter att ha sett den här filmen så mådde jag sjukt dåligt inombords. Och det här är faktiskt första och enda gången jag har gråtit till en film för att den var dålig. Usch.

Klockan 14:10 på Sjuan visas den Oscarsnominerade The Kite Runner (2007). Jag vet inte vad det är för film och har inte för avsikt att ta reda på det heller men av mina fördomar att döma verkar det vara någon smörig dramafilm med lyckligt slut. Jag har för mig att det var mycket snack om den här filmen för ett par år sedan, vilket är anledning nog för mig att undvika den.


På TV4, klockan 14:25, visas Into the Wild (2007). Filmen, som är baserad på en bok av Jon Krakauer (som i sin tur bygger på verkliga händelser), är skriven och regisserad av Sean Penn. I huvudrollen som misantropen Chris McCandless ser vi Emile Hirsch. Detta är en hyfsat bra, om än lite tråkig och något överskattad, film men vars verkliga förlaga är en ytterst fascinerande historia.



På TV11, klockan 21:30, visas The Truman Show (1998) som handlar om en man vars liv, utan hans kännedom, är en TV-serie. Satirisk och samhällskritisk på ett småroligt och stundtals ganska smart sätt men är i grund och botten en ganska intetsägande film som hade kunnat gå mycket längre. Filmen är lite väl ytlig och går för snabbt fram. Men i slutändan ändock en helt klart sevärd film.



Klockan 22:00, på TV3, visas Christopher Nolans The Prestige (2006). Huvudrollerna som två rivaliserande trollkonstnärer spelas av Christian Bale och Hugh Jackman. Nolan, Bale och Jackman är tre filmskapare/skådespelare som jag har otroligt svårt för men ändock är det här en film som jag tycker är väldigt bra.



På Sjuan visas, klockan 00:05, Perfume: The Story of a Murderer (2006) i regi av Tom Tykwer. Jag brukar uppskatta Tykwers filmer men har faktiskt inte sett den här ännu. Jag läste ut Patrick Süskind bok Das Parfum, på vilken filmen är baserad, vilken jag blev oerhört hänförd av så jag planerar att se filmen så snart tillfälle ges.


På samma kanal visas sedan, klockan 03:00, den otroligt överskattade A Fish Called Wanda (1988). Visst, det här är en någorlunda rolig film men så jävla bra är den inte. Folk tycks vara angelägna att upphöja den här filmen till en av de roligaste som någonsin gjorts och det är det verkligen inte. Filmen är regisserad av den gamle komediveteranen Charles Crichton som gjorde ett par framgångsrika komediklassiker under 40- och 50-talen. Filmen egentliga ursprungliga upphovsman är väll John Cleese som bad den gode Crichton att regissera då han (Cleese) eftersökte en liknande stämning som den som återfinns i Crichtons gamla klassiker.



Vid samma tid som Sjuan visar A Fish Called Wanda visas American Graffiti (1973), skriven och regisserad av George Lucas, på TV8. Jag nämner den mest för att det är Lucas andra långfilm och utöver den och hans första långfilm, THX 1138 (1971), har han bara gjort Star Wars filmerna. Det är alltid intressant att kolla på framgångsrika filmmakares tidiga skapelser.

För min egen del kommer helgen vara till bredden fylld med plugg men för er som har mer tid över till annat, exempelvis film, kommer här i vanlig ordning tips om vad som visas på TV i helgen.

Klockan 19:30 på Sjuan visas den brittiska komedin Four Weddings and a Funeral (1994). Filmen, som är skriven av Richard Curtis och regisserad av Mike Newell, handlar om Charles (Hugh Grant) och hans vänner och deras liv. Filmen, som är det första av många samarbeten mellan manusförfattaren Richard Curtis och skådespelaren Hugh Grant, blev en enorm succé då den hade premiär och blev den mest inkomstbringande brittiska filmen någonsin och blev även nominerad till Oscars för Bästa film och Bästa originalmanus.


På SVT1 visas, klockan 22:00, den romantiska komedin What happens in Vegas (2008) med Ashton Kutcher och Cameron Diaz i huvudrollerna. Vad kan jag säga? Se den inte!



Efter denna horribla "film" visas på samma kanal (klockan 23:35) Five Easy Pieces (1970) med Jack Nicholson i huvudrollen. Mycket sevärd film. Nicholson nominerades till en Oscar för sin roll och filmen blev även nominerad till tre andra Oscars, bland annat för Bästa film.


Klockan 00:10, på TV3, visas Tim Burtons andra Batmanfilm, Batman Returns (1992). Precis som i Burtons första Batmanfilm, Batman (1989), speals Batman/Bruce Wayne av Michael Keaton. I filmen dyker även The Penguin (Danny DeVito) och Catwoman (Michelle Pfeiffer) upp, vilket föranledde filmens, enligt mig, exemplariska tagline "The Bat, The Cat, The Penguin".


På Kanal 5 visas, klockan 02:25, komediklassikern Good morning, Vietman (1987). Robin Williams spelar huvudrollen som den kontroversielle diskjockeyn,  Adrian Cronauer , som blir stationerad i Vietnam under kriget. Allteftersom Adrian upplever landet och kriget blir han mer och mer skeptisk till den amerikanska närvaron i landet.