Flugan är knuten, skjortan är strykt, nu bär det snart över till en kompis för en av årets stora tv-händelser. Jag snackar om Victorias Secret Fashion Show som redan har sänts men vi var ett grabbgäng som träffades förra året vid den här tiden och kollade på det och drack öl. Det var riktigt trevligt så det ska bli kul att göra om. Så slipper man fundera på att streama eller sitta uppe hela natten. Hoppas bara det lever upp till förväntningarna.

För ett par år sedan så började jag mata in alla mina filmer och tv-serier i en databas så att jag lättare skulle kunna hålla koll på dom. Jag lärde mig dock ganska snabbt att det inte var den bästa databasen som jag hade valt och hittade istället en ny. Både dessa var gratisvaror och de hade båda två olika fördelar. Jag bestämde mig därför för att använda mig av båda två parallellt med varandra. Jag tyckte att det var en bra idé så jag snabbt kunde se om någonting inte stämde mellan de två mjukvarorna.

Tyvärr så upptäcktes det när jag hade matat in mina filmer i datorn att de två programmen skiljdes åt med en film. Detta var oerhört störigt men jag hade inte tid just då att rätta till problemet. Men senare så har ett nytt problem dykt upp, nämligen att jag aldrig använder min dator. De få gånger jag behöver en dator är för att betala räkningar och köpa tågbiljetter så programmen användes inte så flitigt som jag ville. Därför har jag nu laddat ner en mjukvara till min Iphone där jag snabbt och lätt kan se vilka filmer jag har, när jag såg en film senast och annat smått och gott. Tanken är att detta program även ska läggas över till min Ipad när jag väl har skaffat en.

Eric's Movie Database

Men detta innebar att jag ännu en gång måste mata in alla mina filmer, förhoppningsvis för sista gången. Och för att få en ordentlig ordning på detta så har jag nu ägnat en massa timmar på att sortera mina filmer i bokstavsordning. Igår kväll blev jag äntligen klar och det visade sig att jag äger 1205 filmer, plus minus lite kortfilmer och dokumentärer. Om man skulle se allting i sträck så skulle det ta 85 dygn, 5 timmar och 56 minuter. Detta får en verkligen att inse hur mycket tid man har slösat bort framför en skärm. Men nu är nästa steg att få in dessa i min Iphone, ett arbete som förmodligen kommer ta ännu längre tid än sorteringen.

Program som jag har använt är Eric's Movie Database (EMDB) som framförallt är bra för att få en överblick över sina filmer och betyget man ger dom, vilket gör det väldigt enkelt att jämföra sina filmer. Det andra är Personal Video Database som är ett bra sökvertyg när man ska bestämma sig för vilken film man vill titta på. I detta vertyget kan man söka efter i stort sett vad som helst, har själv sökt på filmer med svarta katter och fått upp en hel del.

Personal Movie Database

Men för tillfället har jag alltså övergivet båda dessa för app:en iCollect Movies vars största fördel är dess tillgänglighet då jag alltid har min Iphone i fickan. Den stora nackdelen är att man är väldigt begränsad i betygsteg. I de två datorprogrammen så finns det 101 olika betygsnivåer men på Iphonen så finns det bara 9 stycken vilket är ganska frusterande. Jag kommer förmodligen ge mig ut på jakt efter ett backup program som jag kan ha på en extern hårddisk men det är en bit bort. Men om det är någon som vet om ett bra filmhanteringsprogram så hör gärna av er.

Återigen är det söndag och det innebär veckans lista här på Delicatessen. Idag är det ju Juldagen så det vore väll högst rimligt att lista julfilmer idag.

Det här med julfilmer är klurigt. Det finns många filmer med ett tydligt jultema. Man skulle kunna tänka sig att den här listan skulle bestå i de bästa av den typen av filmer - det vill säga de bästa julfilmerna helt enkelt. Men då är frågan: är en julfilm bra om den bidrar till en julstämning eller om det är en bra film rent hantverksmässigt? Det finns ett stort antal julfilmer som i grund och botten är vedervärdiga men som jag sett så många gånger i juletider att även då jag tycker att filmen i sig är dålig så infinner sig en tydlig julstämning inombords då jag ser den. Love Actually (2003) är kanske skolexemplet på en sådan film. Den är ganska rar men väldigt vidrig, men då jag ser den kan jag inte låta bli att känna genuina julkänslor.

Vidare finns det filmer som inte alls tematiserar julen men som jag av någon anledning - kanske ofta beroende på att jag sett filmerna i juletider - förknippar med julen. Det bästa exemplet på två sådana filmer är kanske Nana (2005) och Nana 2 (2006). Det är två filmer som inte på något vis faller under benämningen 'julfilm', men sedan jag och min syster såg dem tillsammans under en jul för ett par år sedan så förknippar jag dem starkt med julen och därför är de, i någon mening, julfilmer i mitt huvud. Att lista de tio bästa filmerna av det slaget vore ganska meningslöst eftersom det skulle resultera i en lista med, enligt mig, bra filmer som jag - av någon anledning - förknippar med julen.

Jag kommer lista de tio bästa julfilmer i bemärkelsen julfilmer som - hantverksmässigt - är bra. Det vill säga tio bra filmer med jultema, helt enkelt. Julfilmer är ett område inom filmvärlden i vilket jag är ytterst dåligt bevandrad. Min erfarenhet av julfilmer är alltså ytterst begränsad. Jag brukar dessutom ytterst sällan uppskatta julfilmer - kanske beroende på att de flesta julfilmer jag sett är smöriga amerikanska komedier. Veckans lista kommer därför endast innehålla fem titlar - jag kan helt enkelt inte komma på fler julfilmer som jag tycker är bra.

  1. Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (1975)
    Den här filmen innebär så mycket nostalgi för mig att jag egentligen inte kan ge den en rättvis bedömning, men jag måste ändock placera den på plats nummer ett. Per Åhlins vänstervridna berättelse om pojken som stjäl julklappar från rika och ger bort dem till fattiga à la Robin Hood är genialisk och helt klart en av de bästa julfilmer som någonsin gjorts.



  2. Shchelkunchik (1973)
    Shchelkunchik är en sovjetisk animerad film som delvis är baserad på Tchaikovskys balett Nötknäpparen. Filmen är en knapp halvtimme lång och är på sina ställen en ganska märklig skapelse. Utöver musik från Nötknäpparen innehåller filmen musik från Tchaikovskys baletter Svansjön och Törnrosa. Animationsstilen är väldigt trevlig och filmen i sin helhet är helt klart mycket sevärd!



  3. Mickey's Christmas Carol (1983)
    Disneys tolkning av Charles Dickens populära verk En Julsaga. Det här är också en film som, för mig, är omhuldad av en nostalgisk dimma men jag inbillar mig att den faktiskt är ganska bra.



  4. The Nightmare Before Christmas (1993)
    Otroligt överskattad men ändock en ljuvlig mörk skildring av julen. Filmen är regisserad av Henry Selick men har tillskrivits Tim Burton, vars grundidé filmen är baserad på.



  5. The Night Before Christmas (1933)
    Ännu en Disneyfilm. Filmen är inspirerad av den välkända dikten A Visit from St. Nicholas, även känd som The Night Before Christmas eller Twas the Night Before Christmas. Diktens upphovsman är okänd men den tillskrivs ofta Clement Clarke Moore. Namnet, The Night Before Christmas, tjänade som inspiration till Burtons The Nightmare Before Christmas. Filmen är en del i Disneys kortfilmsserie Silly Symphonies

The Night Before Christmas:


Intressant att det blev en lista med enbart animerade filmer. Julen är tydligen animerad i mitt huvud. Jag kan - uppenbarligen - inte komma på en enda julfilm med verkliga skådespelare som jag tycker är värd att nämna här. Men samtidigt, bör återigen nämnas, återstår ju faktumet att jag sett oerhört få julfilmer.

Jag önskar er alla en god jul och ett gott nytt år!

Tomas Alfredsons senaste film är en komplicerad och på många vis svårgenomtränglig spionthriller med en stjärnspäckad ensemble skådespelare. Filmen har uppmärksammats något otroligt så det var med höga förväntningar jag slog mig ner i biosalongen för att se den.

Filmens inledande minuter var imponerande. Året är 1973 och chefen för den brittiska underrättelsetjänsten, Control (John Hurt), skickar iväg agenten Jim Prideaux (Mark Strong) till Budapest i syfte att möta en Ungersk general som är benägen att sälja information. Uppdraget går fel och Prideaux blir skjuten i ryggen av den sovjetiska underrättelsetjänsten. Kontroversen som följer leder till att Control och hans högra hand, George Smiley (Gary Oldman), tvingas avgå. Scenerna från Budapest är magnifika. Ett väl utfört hantverk i fråga om kameraarbete, skådespeleri och ljudarbete resulterar i en tryckt och paranoid stämning och en känsla av att inte kunna lita på någon.


Percy Alleline (Toby Jones) blir sedermera nytt högsta höns över den brittiska underrättelsetjänsten, med Bill Haydon (Colin Firth), Roy Bland (Ciarán Hinds) och Toby Esterhase (David Dencik) som nära allierade. Control dör och Smiley tags åter i tjänst för att undersöka påståendet att det sedan länge funnits en sovjetisk mullvad inom den brittiska underrättelsetjänsten. Smiley börjar intervjua olika människor som lämnade underrättelsetjänsten samtidigt som han själv och Control och långsamt börjar en komplex historia nystas upp.

Jag ställer mig oerhört ambivalent till Tinker Tailor Soldier Spy. Som ovan nämnt är berättelsen mycket svårgenomtränglig och jag skulle vilja påstå att filmen i någon mening är ganska tungsint. Det tog ett par dagar innan jag hade smält vad jag hade sett men jag har ännu inte bestämt mig för vad jag tycker om det. Filmens stora förbehållning är utan tvekan dess estetiska kvalitéer. Filmen är, helt enkelt, väldigt snygg. Tempot är extremt långsamt men det stör inte, tvärtom. Skådespeleriet är bra och på sina ställen mycket bra. Framför allt Gary Oldman, med sin extremt stiliga accent, imponerar.


Den tungsinta stämning - där de välgjorda färgkompositionerna spelar en avgörande roll - som genomsyrar hela filmen tilltalar mig mycket. Även karaktärerna känns genomarbetade och trovärdiga på ett vis som gör att jag saknar dem då filmen är slut. Det är dock någonting med filmen som är svårt att sätta fingret på. Den är ganska flyktig och svår att greppa och även då det inte nödvändigtvis behöver innebära något negativt så tror jag att den här filmen förlorar lite på det eftersom det gör att den aldrig blir riktigt spännande.

Det här är en svår film att skriva om. Jag tror att jag måste se den igen för att kunna ge den ett rättvist omdöme. Det är absolut inget mästerverk, även om det är en väldigt bra film. Jag tycker mycket om slutet. Jag kan dock - tyvärr - inte ge den ett högre betyg än Aptitlig.

Betyg: Aptitlig

En av mina favoritidéer på företag är det som Lovefilm.se redan har tänkt ut, För en billig peng så får man hem ett antal filmer som man tittar på och sedan skickar tillbaka, och då får man fler och så fortsätter det. Jag tycker också mycket om att köpa filmer och har råkat bygga upp en hyfsat stor samling. Oftast vet jag om jag kommer köpa en film eller inte direkt men ibland så är jag osäker på en viss film, särskilt när priset är högre än normalt. Därför tycker jag det är perfekt att vara kund på Lovefilm.se för där kan man verkligen beställa hem filmer som man normalt inte hade tittat på.

En film som jag har velat se ett tag är t.ex Once (2006) och den fick jag hemskickad till mig nyligen och jag har precis sett klart den. Det är en mysig film som påminner mig ganska mycket om Dancer in the Dark (2000) men givetvis inte lika bra. Men det är skön musik i filmen, den kan man hitta på Spotify ("Music from the Motion Picture Once"). Så efter att ha sett filmen så vet jag nu att jag kommer köpa den, förutsatt att jag hittar den för 30-40 kronor vill säga.

Så om du är en sån som fortfarande kämpar med vad du ska ge bort i julklapp så kan jag rekommendera ett presentkort på Lovefilm.se. Jag kommer faktiskt själv att ge bort ett så hoppas inte min familj läser det här.

Jag har haft väldigt svårt för att känna riktig julkänsla det här året. En stor del i det är förmodligen för att det har kommit så oerhört lite snö. Jag gjorde ändå mitt bästa i helgen och försökte lyssna på så mycket julmusik jag bara kunde. Det hjälpte dock inte särskilt mycket och nu sitter jag uppe i Trollhättan och kommer inte komma hem till min familj förrän sent på fredag kväll så min julkänsla kommer med all sannolikhet inte komma förrän julafton.

Som ett tappert sista försök så köpte jag en DVD som heter Jesus of Nazareth (1977). Det är från början en miniserie men jag tycker själv att den passar bättre som en film. Den varar dock i nästan 6,5 timme men det kan jag tycka att den är värd. Jag är inte troende på något sätt men jag tycker mycket om de bibliska berättelserna och Jesus liv har alltid fascinerat mig. Och på så här lång tid lyckas man få med ganska mycket, även om jag själv tycker att vissa partier går alldeles för fort fram.

Men inte ens detta har ökat min julkänsla. Det är snarare så att jag sitter och tittar på den här filmen och undrar hur tusan vi lyckades skapa en högtid med tomte och pepparkakor ur det här. Filmen är helt okej, men de flesta anser nog att den är lite i långsammaste laget. Men jag gillar den, mycket på grund av sitt lugn men också mycket på grund av alla skådespelarna som man känner igen. Så nu ska jag fortsätta titta, har ett par timmar kvar.

Betyg: Osmaklig

Jag hade en helt perfekt dag i lördags. De få julklappar jag skulle handla blev handlade tillsammans med annat smått och gott. Och innan dess hade jag legat i sängen och löst Melodikrysset, kunde knappt bli bättre. Hur som helst, så blev det sedan en god lunch ute på stan och ett spontant biobesök. Helt underbart att gå på bio på en lördageftermiddag. Alla andra går ju på kvällar så det var så lugnt och skönt inne i salongen och tanken hade dykt upp så snabbt att jag inte hann bygga upp några förväntningar på själva filmen. Det var mest så att vi tog den filmen som började tidigast och det råkade bli uppföljaren till Sherlock Holmes (2009).

Det var nog dryga 30 stycken i salongen och vi kom in precis när reklamen skulle till att börja. Jag brukar gilla den men den var ganska intetsägande den här gången. Det enda som gav någonting var en av de senaste förhandstitten på The Girl With The Dragon Tattoo (2011) som har biopremiär i Sverige den 21 december, alltså imorgon. Kommer förmodligen se även den på bio. Men nu är det alltså Sherlock Holmes: A Game of Shadows som jag egentligen tänkte prata om. Eftersom jag inte gick ensam denna gången så kändes det dock fel att anteckna under tiden så jag tar helt enkelt och beskriver bitvis hur jag kände för filmen. Jag ska försöka undvika spoilers i största möjliga mån.

Filmens början tar direkt med en till ett England för mer än hundra år sedan med hjälp av en underbar omgivning och med ett filmfoto som precis som i den första filmen till största del går i grått. Det är vackert återgett samtidigt som man får höra dåtida nyheter vilket förstärker känslan i filmen. Och innan man hinner ta till sig allting som man ser och hör så kastas man genast in i handlingen och det blir dags att återigen få se såväl Jude Law som Dr. Watson och Robert Downey Jr. som Sherlock Holmes. Man skulle väl kunna säga att det är mest Watson man får se i inledningen, ni som har sett filmen kanske förstår vad jag menar.

Men inledningen är så bra som den kunde tänkas vara med tanke på dess föregångare. Inom 5-10 minuter så känner man genast igen sig i Guy Ritches fartfyllda klippning och regi. Downey Jr:s bittra och på gränsen till galna gestaltning av Holmes är ännu mer påtaglig i denna uppföljare än i dess föregångare. Men handlingen i filmen håller sig dold väldigt länge, gömd som att det är vi tittare som ska lösa fallet om vad filmen egentligen handlar om.

Utöver de två huvudkaraktärerna så presenteras man tidigt för både bekanta personer från första filmen, som till exempel Irene Adler och Watsons fru. Men ännu viktigare är de nya bekantligheterna i form av Madam Simza och Professor Moriarty. Jag har tyvärr läst väldigt få böcker om Sherlock Holmes men sett desto mer filmer och jag har alltid varit mycket imponerad av Moriarty, kallad brottens Napoleon av Holmes själv. Han kan nog vara den mest kända skurken i världen, det skulle inte förvåna mig det minsta. Och Jared Harris spelar honom strålande. Jag måste även ge en stor eloge till Noomi Rapace som garanterat slår igenom i Hollywood efter sin insats som Madam Simza här.

Filmen fortlöper fartfyllt på en jakt som den förrvirrade enkelt kan tappa bort sig i. Likt Holmes måste man ta vara på alla de saker man kan se och fundera på varför Guy Ritchie låter oss se just detta. Jag tror att det är en stor nytta att ha kunskap i filmvetenskap för att enklare se trådarna i filmen men det finns också en stor charm i att endast låta sig förföras av filmen. Jag gillade inte känslan jag hade om huruvida det ska till att komma en uppföljare eller inte efter den här filmen men jag tycker mycket om hur den handskas med detta.

Jag hoppas genom att undvika själva handlingen så lockar jag er mer till att gå att se denna filmen själva, särskilt om ni tyckte bra om den första filmen. Själv var jag lite besviken över hur man framställde historien om Sherlock Holmes då men här börjar det bli riktigt bra. Man har tagit de delarna jag gillade i den första och lagt till Moriarty i ekvationen, absolut underbart. Fightingscenerna och de actionfyllda slow-motion-scenerna som skriker ut Ritchie är fantastiskt vackra. Särskilt en scen i skogen är den bästa actionscenen jag har sett sen Watsons falska död i den första filmen.

Men hela filmen leder upp till det oundvikliga slutet där allting måste få en förklaring. Jag tror att det fanns flera bland biopubliken som fram tills nu inte hade fattat någonting, men de trivdes nog ändå. Uppgörelsen mellan Holmes och Moriarty som jag själv satt som på nålar för att få se gjorde mig inte besviken. Självklart gjordes detta på ett sätt som jag har sett i inte mindre än två tidigare filmer om Sherlock Holmes. Det finns också likhet mellan uppgörelsens slut och något som Arthur Conan Doyle hade med i en av sina böcker vilket jag tyckte mycket om.

Nu märker jag att jag egentligen inte alls har skrivit om själva filmen, utan endast om de känslor jag fick när jag tittade på den men på så sätt har jag också försökt att undvika spoilers, hoppas att det uppskattades. Om man vill veta mer om handlingen eller någonting annat om filmen så är det bara att fråga, det finns mycket mer att berätta men jag märker att det här också börjar bli ett väl långt inlägg så med en sista mening vill jag nu avrunda det jag tar med mig efter mitt biobesök. A Game of Shadows är en vacker uppföljare med två av mina favoritpersoner från den fiktiva världen som drabbar samman i ett tanketävling som utmanar tittaren likt ett schackparti med ett vackert filmfoto och actionscener som imponerar, kort sagt en uppföljare som är bättre än sin föregångare.

Betyg: Välsmakande

 

Toy Story (1995) slog igenom som tidernas första helt datoranimerade långfilm. Den var inte bara den första av sitt slag utan också en underbar film som prisades av både publik och kritiker. Fyra år senare kom en uppföljare, Toy Story 2 (1999), som också blev prisad som en enastående film. Sedan dröjde det länge innan vi såg Toy Story gänget på vita duken igen. Det var först 11 år efter tvåan som vi fick se det omöjliga, Toy Story 3. Hade folk väntat sig det? Ville folk att det skulle komma en tredje film? Jag kan säga som så här att jag hade varken väntat mig det eller velat att det skulle hända. Jag tyckte mycket om de två föregående men såg ingen anledning att göra en tredje film i serien. Men så hände det och jag funderade på om jag verkligen ville se den. Jag brukar vara väldigt skeptisk till uppföljare, men eftersom att det var Toy Story så tänkte jag att jag måste kolla upp den.

Pixar vet verkligen hur man gör uppföljare. Istället för att göra en bra film med halvdana uppföljare leverar dem en rakt igenom lysande trilogi. Toy Story 3 bjuder på mängder av nya karaktärer, underbar humor, spännande äventyr och massor av nya intressanta situationer för våra vänner att hamna i. Inledningen kändes klockren, storyn var mycket intressant och jag måste säga att inslaget med Totoro från Hayao Miyazakis film Tonari no Totoro (Min granne Totoro, 1988) som godsedjur var helt underbart.



Jag älskar hur filmen är full med finess och underbara detaljer. Till exempel dyker Sid (den elaka killen från första filmen som torterade leksaker) upp i bakgrunden. Han är en sopgubbe i 20årsåldern som dyker upp i en scen i början respektive slutet av filmen. Han är helt oigenkännbar på både utseende och röst. Men det smarta Pixar gör för att vi ska känna igen honom är att han har på sig sin klassiska svarta T-shirt med en vit dödskalle på. Filmen bjuder på många sådana små referenser till de tidigare Toy Story filmerna, men även till andra Pixar-filmer och en del andra saker. För er som har sett filmen kan jag rekomendera den här sidan: http://www.comingsoon.net/news/movienews.php?id=67118 
Där kan ni läsa om massor av detaljer i filmen och dess referenser.

Jag gillar också den goda avvägningen av nytt och gammalt. Samtidigt som man känner igen mycket blir man också överraskad av nya moment. Det är så man gör en bra uppföljare. En bra uppföljare ska enligt min mening vara en ny film med några igenkännande element från föregångaren. Pixar avväger det perfekt med både Toy Story 2 och Toy Story 3.

Stilen och stämningen i Toy Story 3 känns annorlunda i jämförelse med Toy Story och Toy Story 2. Inte på något negativt plan, tvärtom. Den känns nyskapande och fräsch. Den har en mörkare och mer seriös ton än sina föregångare. Till exempel att storyn har starka politiska undertoner märks tydligt. Vilket gör filmen ännu mer intressant.



Sprängfylld med nya leksaker/karaktärer, intressant och välgjord story, underbar humor, fantastiska animeringar och mycket nostalgi gör Toy Story 3 till en strålande avslutning på Toy Story trilogin som började 1995. Fast jag måste säga: Hur många barn kommer inte efter att ha sett den här filmen aldrig mer våga slänga en leksak? Ni som har sett filmen förstår nog vad jag menar.

Jag har hört att Toy Story 4 planeras, men jag hoppas att den idén skrotas. Det vore bara till att förstöra en bra trilogi.

Betyg: Välsmakande

De senaste två veckorna har det blivit så att jag har köpt en del filmer och givetvis har jag gjort mitt bästa för att hinna med att kolla på dom. Därför blir denna veckans lista en rangordning av de filmer jag än så länge har hunnit att se.

True Grit (2010)

Första gången jag såg den här filmen så blev jag lite besviken, jag hade helt enkelt alldeles för höga förväntningar. Men efter att ha sett den nu för andra gången så måste jag ge den en hel del beröm. Dialogen och filmfotot matchar perfekt med varandra och skådespelarnas insatser är något av det bästa jag har sett. Mycket imponerad av samtliga, särskilt Jeff Bridges och Matt Damon.

Harry Potter och dödsrelikerna, del 2 (2011)

Nu har jag till slut fått tag i den sista Harry Potter filmen, och detta till det smått otroliga priset 25 kronor, underbar affär. Så nu är jag en stolt ägare av hela serien, eller stolt är nog att ta i men ni förstår vad jag menar. Som jag nämnde i ett tidigare inlägg så tycker jag att Dödsrelikerna, del 1 (2010) var en bätre film men den här fungerar absolut som en bra avslutning. Oavsett så är den ju i alla fall mycket bättre än filmerna i början på serien.

Shogun Assassin (1980)

Det här är en film som kanske inte så många har sett. De senaste åren har den blivit mest känd som inspirationskälla till Kill Bill filmerna av Quentin Tarantino. Filmen inspirerade honom så mycket att den till och med omnämns, det är nämligen Shogun Assassin som Uma Thurmans rollkaraktär ser tillsammans med sin dotter i slutet på andra delen. Handlingen i filmen är väldigt enkel, en samuraj är på vandring tillsammans med sin son och dödar en hel del ninjor. Förklaringen bakom detta ges i början av filmen och sen är det svärdfajt i en och en halv timme, awesome.

The Hangover (2009)

Ytterligare en hyfsat ny film letade sig ner i shoppingkassen. The Hangover, eller Baksmällan som den heter på svenska blev väldigt väl mottagen när den kom. Jag tyckte inte den var något särskilt men även denna har växt i mina ögon. Jag gav till och med upp flera högljudda skratt under filmen, även om jag kan tycka att vissa av skämten är lite väl billiga. Men bra film att se med kompisgänget.

Kiss Kiss Bang Bang (2005)

Hade ingen koll på vilken sorts film det här var när jag köpte den, men jag gillar Robert Downey Jr. ganska mycket så jag slog till. Och inte blev jag särskilt besviken. En historia sammanbinder en privatdeckare, en skådespelerska och en misslyckad tjuv. Filmen har en säregen stil men tyvärr tappar den i det stora hela. Jag tror därför det kommer ta ett bra tag innan jag ser om den, men jag kan rekommendera er att se den en gång. Det var också kul att se Val Kilmer igen, tycker han har aldrig fått bra roller.

How I Met your mother, säsong 4 (2008)

Ja, vad ska man säga. Jag har nyligen köpt loss de första fem säsongerna av denna serien och det ångrar jag inte. På något magiskt sätt sugs man in i vad som närmast kan beskrivas som interna skämt på ett sätt som t.ex. Vänner inte lyckas med. Många av de sakerna man får se tar man till sig och det har skapats en hel kultur runt den här serien. Det finns hemsidor, facebooksidor, spellistor och att blanda en komediserie med andra sorters media så befäster man verkligen skämten.

Fredagen den 13:e, del 4 (1984)

Lite skräck har jag givetvis också kommit över, och inte vilken strunt som helst utan min favoritmördare (om man nu kan kalla det så?) Jason Voorhees. Just den fjärde delen kan nog vara min favorit i hela serien faktiskt. Det är precis lagom mängd dödande och sex, d.v.s. 50/50.

Fredagen den 13:e, del 3 (1982)

Det här är i stort sett samma film som den ovan men jag tycker att morden är inte lika finuligt uttänkta och ett tag så går det lite för snabbt för ungdomarna att få smaka på macheten. Men i övrigt så visst håller denna samma klass som övriga i serien, svårt att avvika för mycket från grundtanken.

The Manchurian Candidate (2004)

Jag är inget stort fan av den här filmen men har alltid varit lite svag för Denzel Washington och jag tyckte att man borde äga den här filmen. Efter att ha sett den igen nu så tycker jag inte att man behöver det så köp inte denna. Det känns som en typisk TV-film och handlingen känns inte alls så fängslande som jag minns den. Jag är lite nyfiken på originalet från 1962 med Frank Sinatra, men den här filmen var lite bortkastad tid. Kan inte komma på en sämre film med Denzel på rak arm.

Cyrano de Bergerac (1990)

Sist på listan denna veckan hamnar Gérard Depardieus karaktärtolkning av Cyrano. En man känd för sin svärdteknik, poesi och stora näsa, så Depardieu är den perfekta castingen. Jag tycker det är synd att kalla denna filmen för dålig men den var inte riktigt det jag hoppades på. Dialogen är vackert komponerad men känns alltför orealistisk vilket får filmen att verka fåfäng. Men intressant tolkning av en vacker historia.

 

Efter två veckors välbehövlig vila har jag nu återhämtat mig någorlunda och gör idag min storslagna återkomst till Delicatessen genom att författa och publicera den här veckans lista.

Veckans lista består i mina tio favoritregissörer för tillfället. Detta är en lista som jag fått mycket önskemål om att göra - speciellt sedan Rikard listade sina tio favoriter. Detta var en fruktansvärt svår lista att göra och anledningen till att det tagit så lång tid för mig att färdigställa den är på grund utav att det är så oerhört svårt för mig att konstatera tio regissörer som är mina favoriter. Vilka regissörer som jag uppskattar är något som förändras så det är viktigt att påpeka att detta är de tio regissörer som fascinerar mig mest för tillfället. Somliga regissörer har jag alltid beundrat och kommer antagligen aldrig sluta fascineras av medan andra är mer nyupptäckta .

  1. Jean-Luc Godard
    Det filmiska geniet Jean-Luc Godard har varit min absoluta favoritregissör sedan första gången jag såg hans film À bout de souffle (1960). Ingenting jag kan förmå mig att skriva om Godard kan göra hans filmskapande rättvist så jag låter bli att skriva någonting alls. Kort och gott, filmvärldens genom tiderna bästa filmskapare. Även en enorm inspirationskälla till mitt eget filmskapande.



  2. Guy Debord
    Guy Debord kan vara en av de mest fascinerande konstnärer jag någonsin kommit i kontakt med. Hans första film, Hurlements en faveur de Sade, premiärvisades i Paris 1952 och saknar helt rörliga bilder. Istället ligger allt fokus på filmens ljudband, vilket består i texter upplästa av Debord och ett par andra personer. Då röster hörs på ljudbandet visas en vit bild och då det är tyst visas en svart bild. I filmens inledning hörs Debords vän och kollega Isidore Isou säga: "Just as the projection was about to begin, Guy-Ernest Debord was supposed to step onto the stage and make a few introductory remarks. Had he done so, he would simply have said: ‘There is no film. Cinema is dead. No more films are possible. If you wish, we can move on to a discussion.’" 

    Detta näst intill brutala sätt att krossa konventioner och förväntningar genom att rakt upp och ner deklarera för publiken att det inte kommer visas någon film kan betraktas som Debords försök att sätta den slutgiltiga spiken i konstkistan och rasera den moderna konsten - vilken varit under dekonstruktion under hela 1900-talet. Detta genom att göra den minst filmiska filmen som är möjlig att göra.

    Hela Debords filmkonst (och övriga konst) var på många vis provokativ och kontroversiell. Hans filmer handlar om människan och samhället och är oerhört kritiska, misantropiska och ger bilden av ett hopplöst samhälle där vi lever utan att tänka, reflektera eller aktivera oss.

  3. Robert Bresson
    Robert Bresson var en av den franska nya vågens regissörers största inspirationskällor och förebilder. Hans nedtonade och avskalade stil är ljuvlig att betrakta och det säregna skådespeleriet i hans filmer är kusligt bra. Han gjorde endast tretton långfilmer och en kortfilm under sin nästan åttio år långa karriär som filmskapare.

  4. François Truffaut
    Utgjorde, tillsammans med Jean-Luc Godard, den franska nya vågens kanske absolut mest betydelsefulla filmskapare. Av mig inte lika uppskattad som Godard men likväl en av mina absoluta favoritfilmskapare. Tirez sur le pianiste (1960) och Jules et Jim (1962) hör till hans absolut bästa filmer.



  5. Darren Aronofsky
    Kanske Hollywoods bästa regissör just nu. Med endast fem långfilmer i bagaget är han knappast den mest produktiva men med undantag av den tyvärr inte särskilt bra The Fountain (2006) har han åstadkommit riktigt bra filmer. Hans genombrottsfilm, Requiem for a Dream (2000), är enligt mig ett mästerverk och hans senaste alster, Black Swan (2010), är förra årets helt klart bästa (Hollywood)film. Jag hoppas han upprätthåller den höga standard han hittills hållit.

  6. Walerian Borowczyks
    Kanske en av de märkligaste filmskaparna jag stiftat bekantskap med. Jag kom i kontakt med Borowcyks så sent som i september i år då jag besökte en visning av elva av hans tidiga kortfilmer på Fantastisk Filmfestival i Lund. Jag blev oerhört begeistrad av vad jag såg och kollade sedermera upp hans lågfilmer som visade sig bestå till stor del av bisarr erotik. Fantastiskt bra och otroligt intressant.

  7. Krzysztof Kieslowski
    Första gången jag såg något av Kieslowski var då jag såg ett avsnitt av hans TV-serie Dekalog (1989). Jag uppskattade det inte. Andra gången var ett par år senare då en vän visade mig Trois couleurs: Rouge (1994), vilken jag blev mycket förtjust i. Det var alltså inte kärlek vid första ögonkastet så att säga, men med tiden växte en stor kärlek gentemot Kieslowskis filmer fram. En av mina favoriter bland hans filmer är den fantastiskt dystra Krótki film o zabijaniu (1988).

  8. Woody Allen
    Någon sa en gång att Woody Allens filmer är som champagnebubblor; vackra men i grunden ganska meningslösa. Intressant ställningstagande som väll dock tyder på en stor mängd okunnighet och så vidare. Det är någonting med Allens filmer som nästan alltid lyckas gripa mig. De är enkla, tillfredsställande och bygger på extrema stereotyper, vilket är tre egenskaper jag i vanliga fall verkligen inte vill se hos filmer men av någon anledning lyckas Allen med konststycket - som ytterst få filmskapare lyckas med, nämligen att göra vardagliga relationsdramer till intressanta filmer.


  9. Roman Polanski
    Polens kanske mest kända filmskapare. Jag funderade jättelänge på om jag skulle ha med Polanski på den här listan. Jag tycker otroligt mycket om hans tidiga filmer medan jag inte uppskattar hans senare verk på samma sätt och det känns som att om en regissör ska platsa på en sådan här lista så bör man uppleva en generell tilldragelse till, om inte alla så åtminstone de flesta, av regissörens verk. Jag kom till slut underfund med att jag antagligen hyser positiva känslor gentemot de flesta av Polanskis filmer. Filmerna han gjorde på 60-talet tillhör hans bästa och de är dessa jag tänker på då jag tänker på Polanski.

  10. Stan Brakhage
    En av det amerikanska avantgardets kanske mest fascinerande filmskapare. Has filmer är fantastiskt spännande och hans filmskapande och livsstil är ytterst intressant och inspirerade.

Det var allt; fyra fransmän, tre polacker och tre amerikaner. Nästa vecka är det Rikard som står för listan, missa inte det!

Om Delicatessen

Delicatessen är Favs officiella filmblogg. På bloggen skriver vi om det mesta som rör ämnet film. Ett återkommande inslag på bloggen är att vi publicerar en filmrelaterad tio-i-topp lista varje söndag. Vi har även en kategori kallad "Den stora sågen" där vi publicerar recensioner av ofantligt dåliga filmer. Håll till godo!

Redaktionen:

Jonatan (Redaktör)

Jonatan läser för nuvarande kandidatkursen i Filmvetenskap vid Lunds Universitet och skriver sin kandidatuppsats om surrealistiska och psykedeliska inslag i tidiga Disneyfilmer. Vid sidan av det gör han egna filmer och är även, tillsammans med Rikard, redaktör för Delicatessen. Jonatan har en väldigt blandad filmsmak men extra svag är han för franska 60-talsfilmer och är en stor beundrare av filmskapare som till exempel Jean-Luc Godard och François Truffaut. Till Jonatans favoritregissörer hör även Guy Debord, Woody Allen och Walerian Borowczyks. Jonatan har tagit en paus på obestämd tid från sitt skrivande på Delicatessen.

Rikard (Redaktör)

Rikard är en 25-årig civilingenjör, bosatt i Trollhättan, som ser mycket film på sin fritid. Förutom att arbeta hårt och se mycket film tjänar Rikard som redaktör för Delicatessen. På bloggen skriver han om det mesta inom ämnet film. Han är särskilt intresserad av skräckfilm men kommer även skriva lite extra om genrerna musikal-, krigs- och västernfilm.

Jakob (Skribent)

Jakob studerar för tillfället journalistik vid Skurups folkhögskola och skriver emellanåt för Delicatessen. Hans filmsmak är relativt bred men han har svårt för musikaler och animerade filmer. Han är svag för filmer som kombinerar snudd på stilistisk fulländning med en förmåga att väcka tankar. På Delicatessen dyker Jakob då och då upp med nya recensioner.