Tolv år efter Hälsoresan (1999) är Stig-Helmer Olsson tillbaka på vita duken. Stig-Helmer (som alltid spelad av Lasse Åberg) har blivit till åren kommen och ger sig ut på en nostalgisk resa tillsammans med sin ständiga vapendragare Ole Bramserud (som vanligt spelad av Jon Skolmen). 

The Stig-Helmer Story inleds med att en textlåda dyker upp, i vilken det står skrivet: "Till alla barnsliga män och alla förstående kvinnor." Jaha, vad betyder det? Det är väll rimligt att anta att det är till dessa individer (det vill säga barnsliga män och förstående kvinnor) som filmen är tillägnad men varför behöver vi veta det och vad menas med "förstående kvinnor"? Redan i detta tidiga stadium av filmen drar jag en djup suck. Det visar sig vara den första av många.

Den irriterande textlådan försvinner och vi blir introducerade till filmens huvudperson; Stig-Helmer. Det har gått flera år sedan händelserna i Hälsoresan ägde rum och den till åren komna Stig-Helmer har flyttat in på någon form av äldreboende. När vi först får se Stig-Helmer sitter han och leker med en modelljärnväg. Han blir dock avbruten av en sköterska som påminner honom om att det skall vara tyst på boendet efter tio. Stig-Helmer ursäktar sig på ett tafatt och försök till gulligt vis och mumlar något om att han inte visste att klockan var så mycket. Irritationsnivån är hög då Lasse Åberg försöker spela tafatt och gulligt bortkommen.


Stig-Helmer ringer sedan till sin gamle vän Ole, med vilken han stämmer träff. Vi får sedan se Stig-Helmer bege sig av från boendet och ut på stan. Han hinner med en hel del innan han träffar Ole. Bland annat så fascineras han något oerhört över snabbköpets automatöppnande dörrar (vilka han rimligtvis måste ha kommit i kontakt med långt innan han flyttade in på boendet och således inte har någon anledning att fascineras över vilket gör att den komiska poäng som eftersöks går om intet), han spanar in småflickor och bli tagen av polisen på grund klotter. Han lyssnar även en stund till ett gäng musikanter från frälsningsarmen (vars sammanlagda ålder antagligen är lägre än den genomsnittlige frälsningsarmemedlemmens ålder är i verkligheten). Stig-Helmer spanar in en av de unga damerna som står och spelar, vilket får honom att minnas något eller någon från en svunnen tid.

Ole dyker tillslut upp och de båda promenerar iväg. De går förbi en pizzeria där Stig-Helmer berättar att han hade sitt första jobb - på den tiden låg det en musikaffär i lokalen. Ole förundras över att Stig-Helmer jobbat i en musikaffär och säger att han (Stig-Helmer) är en gåtfull person. Varför skulle faktumet att Stig-Helmer har jobbat i en musikaffär göra honom till en gåtfull person? Det verkar inte rimligt.


Våra två hjältar bestämmer sig för att äta en bit mat på pizzerian. Under måltiden ber Ole Stig-Helmer att berätta historien om sitt liv för honom. De båda har rimligtvis känt varandra i åtminstone fyrtio år. Det förefaller därför märkligt att Ole inte känner till mer om Stig-Helmer än han gör. Jaja, filmen behöver en narrativ motivation för att kunna skildra en massa strunt, jag förstår det. I alla fall, Stig-Helmer börjar berätta.

Det är nu filmen sätter igång på allvar, antar jag. Det visar sig att Stig-Helmers första stora kärlek var en ung flicka vid namn Annika som spelade banjo i frälsningsarmen och att de båda träffades i musikaffären där Stig-Helmer arbetade på den tiden. Filmen går sedan ut på att Stig-Helmer och Ole försöker söka upp Annika samtidigt som Stig-Helmer berättar historien om sitt liv för Ole.

Filmen skall tydligen vara en komedi. Det märks inte. Tempot är irriterande långsamt (inte sagt att en komedi måste ha ett snabbt tempo) och knappt en enda rolig replik yttras och få komiska situationer inträffar. Försöken finns där, men utförandet är så makabert att man mest suckar över hur urbota dum hela filmen är.

Den tjugoårige Stig-Helmer (spelad av Tobias Jacobsson) är irriterande bortkommen hela tiden och ska antagligen uppfattas som lite söt eller gullig men jag funderar mest över bästa tänkbara sätt att likvidera idioten på. Skådespeleriet är överlag värdelöst, musiken är intetsägande, allting känns allmänt löjligt och ingenting känns helhjärtat. Det förekommer en del referenser till andra kulturella verk, så som Romeo and Juliet, vilket bara känns patetiskt.

Ett mycket märkligt inslag är de sexuella undertoner som präglar somliga av replikerna i filmen. Stig-Helmer började spela banjo som ung, i syfte att imponera på Annika. Det kastas friskt med repliker om Stig-Helmers respektive Annikas banjo. Det är svårt att inte anknyta till fallossymbolik á la Sigmund Freud. Stig-Helmer ger vid ett tillfälle Annika en modell av lokomotivet Big Boy. Vid ett senare tillfälle säger Annika till Stig-Helmer: "Följ med mig till mitt sovrum så ska jag visa dig var jag ställt din Big Boy." Spännande ordval där.


Filmen slutar givetvis med att Ole hittar Annika och för henne och Stig-Helmer tillsammans så att de kan leva lyckliga i alla sina dagar. Då filmen slutar dyker ordet 'snyft' upp i bild. Om man behöver tala om för åskådaren när det är dags att plocka fram vilka känslor så är det någonting som är allvarligt fel. På det hela taget är det här en otroligt tråkigt, intetsägande, tramsigt, irriterande och allmänt dålig film som efterlämnar en stark irritation inom mig och en smak av spya i munnen.

Betyg: Osmaklig
Det var i våras jag fick upp ögonen för, den i Indien födde, filmskaparen Tarsem Singh. De rörliga bilder Singh skapat är begränsade till en rad reklamfilmer och endast tre långfilmer, varav Immortals är den senaste. Vad Singh saknar i kvantitet väger han upp för i kvalitet. Hans två första långfilmer, The Cell (2000) och The Fall (2006), är två mycket välgjorda skapelser som präglas av en avskalad men ändock fyllig estetik och en konsthistorisk medvetenhet. Efter att ha blivit hänförd av dessa två filmer väntade jag ivrigt på Singhs kommande film som premiärvisades på det väl valda datumet 11/11/11. Besvikelsen var total.



Immortals (2011) är otvivelaktigt det här årets största kinematografiska besvikelsen. Efter att ha levererat de två ovan nämnda filmerna var mina förväntningar höga. Singh hade fått större spelrum och jag hoppades nu på att han kunde leva ut sina konstnärliga ambitioner till fullo. Vad jag såg på biografen var dock en taffligt genomförd smörja till film som fick mig att må illa.

Filmen inledande sekvens, som visar de inspärrade titanerna, är fantastisk och mycket av Singhs karaktäristiska bildspråk känns igen. Glädjen blir dock kortvarig och efter endast ett par minuter börjar allting känns allvarligt fel. En voice-over förser oss med bakgrundshistorien om kriget mellan gudarna och titanerna som slutade med att gudarna fängslade titanerna i berget Tartarus.

Vi blir sedan introducerade till det så kallade jungfruoraklet (Freida Pinto). Premissen kring jungfruoraklet är lika simpel som den är pubertalt tramsig och patriarkalt förkastlig; jungfruoraklet har förmågan att sia om framtiden men bara så länge hennes oskuld är intakt. Självklart är oraklet kodad som en kvinna med stort kroppsligt kapital och stark sexuell dragningskraft. Man behöver knappast vara professor i filmvetenskap för att räkna ut att hon vid något tillfälle i filmen kommer klä av sig naken inför kameran och ligga med en man och därmed kastat bort sin gåva men tillfört den obligatoriska sexscenen till filmen. Som om inte detta är nog så har oraklet sällskap av tre, minst lika atraktivae kvinnor, vars syfte är att fungera som oraklets beskyddare.

Sedan gör filmens skurk, Kung Hyperion (Mickey Rourke), entré. Vi får bevittna en scen då Hyperion och hans hejdukar anfaller och plundrar någonting som förefaller vara ett tempel. Hyperion förklarar för en munk att han har förklarat krig mot gudarna eftersom han inte fick sina böner besvarade då hans familj låg för döden. Hyperion drar därför land och rike runt med sina soldater - som av någon outgrundlig anledning går med på att hjälpa honom - och plundrar heliga platser i jakten på Epirus båge, vilken han behöver för att befria titanerna och förgöra såväl gudarna som mänskligheten. Han misstänker att jungfruoraklet vet var bågen finns gömd och letar därför efter henne. När jag hörde detta så hoppades jag innerligt att det var ett skämt och att Hyperius i nästa andetag skulle brista ut i skratt och säga något i stil med att han bara drev med munken och att han bara är en ond djävel som vill döda folk och ha sönder saker. Det hade varit betydligt mycket mer rimligt än att han är purken på gudarna för att de inte räddade hans familj och därför tänker starta krig mot dem. Jag menar, jag kan inte minnas när jag senast såg en film där skurken hade sämre motivation. Och att han lyckats övertala oändliga mängder människor att följa honom i hans mission är bara orimligt.



I alla fall, vi blir sedan introducerade till filmens hjälte, Theseus (Henry Cavill) som bor med sin mamma i en liten by vid kusten. Byn måste evakueras eftersom Hyperion och hans soldater är på väg och endast är en dagsfärd borta. Theseus, som blivit till genom en våldtäkt, blir gjord till åtlöje av en man i byn vilket resulterar i att Theseus börjar slåss mot ett par soldater, vilka han besegrar eftersom han blivit tränad av en gammal man i byn. Theseus tar en soldat som gisslan men situationen reds ut genom att soldaternas befälhavare avskedar soldaten och ber Theseus att ansluta sig till soldaterna. Theseus tackar bestämt nej och soldaten som blev avskedad blir förbannad. Det hela är bara jättekonstigt men jag antar att syftet är att vi ska fatta sympati för den retade Theseus och att vi ska få se att Theseus är en potent krigare som inte är konflikträdd o.s.v o.s.v.

Soldaten som blivit avskedad utan anledning och därmed gjord till åtlöje bestämmer sig för att döda två av sina kollegor och sedan ansluta sig till Hyperion. Han erbjuder sig att visa Hyperion vägen till en avlägsen och dold by (Theseus by) där han kan hitta både kvinnor, vapen och slavar. Hyperion säger dock att han har gott om alla tre av de sakerna och inte är intresserad av att plundra någon by. Okej, så Hyperion var inte på väg mot byn som han för övrigt inte ens kände till. Så varför skulle byn evakueras överhuvudtaget? De kanske trodde att Hyperion var på väg och ville evakuera för säkerhets skull. Fast om den avskedade soldaten kände till att byn var hemlig och därmed erbjöd sig att visa Hyperion vägen så borde ju hans befäl rimligtvis också känna till det och därför skita i den därmed onödiga evakueringen. Eller fan, jag vet inte. Det mesta i den här filmen är ganska svårförståeligt. I alla fall så bestämmer sig Hyperion för att kastrera soldaten genom att slå honom mellan benen med en enorm hammare (varför?) och sedan plundra byn ändå.

Sagt och gjort, Hyperion anfaller den försvarslösa byn, dödar Theseus mamma inför dennes ögon och tillfångatar sedan Theseus och gör honom till slav. Vid det här laget har jag förlorat allt hopp om att någonsin känna någon som helst sympati för Theseus som är en arrogant slyngel som beter sig som en idiot mot allt och alla. Vad han gör i filmen överhuvudtaget är för mig en gåta. Theseus blir som sagt slav och en natt då han och en handfull andra slavar har stannat för natten vid något slags vattenhål börjar filmen spåra ur på allvar. Jungfruoraklet och hennes hejdukar, som uppenbarligen blivit tillfångatagna tillslut, har av någon anledning blivit förda till samma vattenhål (mitt ute i öknen) som Theseus och grabbarna. Iförda röda helkroppsdräkter (som faktiskt är rätt fräcka) förs kvinnorna i slowmotion förbi slavarna och självklart utropas någon sexistisk kommentar av en slav som tydligen inte skulle ha något emot att ligga med någon av kvinnorna. Hur han överhuvudtaget vet att det är kvinnor som döljer sig under helkroppsdräkterna får vi inte veta men tydligen vet han att det är jungfruoraklet och att hon är het. (Ja, det verkar vara något av ett återkommande tema här.) I alla fall, oraklet och hennes kompisar klär av sig och börjar röra sig sensuellt och drar på så vis till sig alla vakternas uppmärksamhet vilket gör att Theseus, oraklet och två andra slavar lyckas fly. Theseus gnäller på det mesta och vill varken följa med oraklet eller någon av slavarna men gör det ändå.

Under tiden på berget Olympus (gudarnas hemvist) berättar Zeus (Luke Evans) för de andra gudarna att de inte får lägga sig i människornas angelägenheter så länge inte titanerna blivit frisläppta, vi får dock inte veta varför. För första gången i filmen känner jag att saker och ting rör sig i rätt riktning. Gudarna är riktigt coola och särskilt Ares (Daniel Sharman) verkar vara en skön snubbe. Men självklart stannar vi på Olympus endast ett fåtal minuter innan vi kastas tillbaka i den menlösa filmen.

Det lilla gäng som lyckades fly från vattenhålet verkar inte direkt vara idealiskt. Interna konflikter utbryter hela tiden och samtidigt som oraklet verkar försöka röra sig så sexigt det bara går under en fotvandring i öknen så bråkar de före detta slavarna sinsemellan. Efter att ha övernattat vid kusten ställs sällskapet inför valet att gå åt två olika håll men Theseus som givetvis inte kan gå med på det får för sig att han ska sno en båt vilket han lyckas övertala dem andra att göra. Gänget finner sig dock ganska snabbt övermannade och när allt verkar gå åt helvete (hoppas!) så rycker guden Poseidon (Kellan Lutz) in och löser situationen genom att frammana en enorm flodvåg som dränker alla fiender, men på något magiskt vis inte skadar våra kära hjältar. Frågan är om Poseidon måste frammana en fucking tsunami eller vad som är grejen egentligen?

Vid det här laget har jag i princip slutat bry mig om vad som händer och väntar mest på att eländet ska ta slut. Men i alla fall så beger sig sällskapet till Theseus hemby eftersom oraklet kräver att Theseus ska begrava sin döde mor (men inte någon annan av de människor som Hyperion och hans soldater dödat). Väl i byn hittar Theseus Epirus båge som tydligen legat gömd i byns kyrkogård hela tiden. Theseus blir anfallen av Minotauros men lyckas tillslut besegra den. Det visar sig dock att han blivit förgiftad under striden och oraklet tar med sig honom till sitt hem. (Att oraklet plötsligt har ett hem i Theseus hemby förklaras dock aldrig.) Oraklet läker Theseus sår varpå hon klär av sig sina kläder och har sex med honom, vilket resulterar i att hon förlorar sin förmåga att spå framtiden. Jag undrar om det fanns någon i biosalongen som inte förväntade sig det.



Så, efter diverse närbilder på Freida Pintos rumpa och Henry Cavills magmuskler beger sig sällskapet till oraklets tempel. Templet är besudlat av Hyperions soldater, vilka lyckas stjäla Epirus båge från Theseus och det verkar som om våra hjältar är besegrade men i sista stund anländer Ares och löser situationen. (Jag kan för övrigt tipsa filmskaparna om att all spänning försvinner om det finns oövervinnerliga gudar som rycker in och räddar hjältarna så fort de får bekymmer.) Även Athena (Isabel Lucas) anländer för att hjälpa till men plötsligt kommer Zeus som är förbannad för att Ares och Athena lagt sig i människornas förehavanden trots att han tydligt förbjudit dem att göra så. Zeus dödar Ares med en eldpiska utan att blinka men Athena som faller på knä och stönar "father..." blir skonad. Faktum är att Athena spenderar större delen av filmen stönandes på knä framför Zeus vilket är mycket märkligt eftersom hon är hans dotter. I alla fall gör faktumet att Zeus skonar Athena men inte Ares mig förbannad. Dels eftersom Ares är filmen enda intressanta karaktär och dels för att Zeus skonar Athena enbart på grund utav att hon är en lättklädd kvinna. Det existerar någon slags erotisk stämning mellan Athena och Zeus (far och dotter) genom hela filmen och flera gånger tror jag att de ska kyssa varandra. Det hela blir både pinsamt och skrattretande eftersom största delen av Athenas ordförråd verkat bestå i ordet 'father' som hon tydligen alltid måste stöna fram.

Jaja, Hyperion får i alla fall tag i Epirus båge, befriar titanerna vilket gör att gudarna anländer snabbare än oraklet var villig att ta av sig kläderna då hon väl fick chansen. Zeus, som verkar ha glömt sin karaktäristiska blixt hemma, får för sig att han ska slåss med en stor kätting. Trots att denna strid är överdriven och ganska tröttsam tillhör scenen en av filmens bättre. Gudarna är faktiskt riktigt välgjorda och även om titanerna är något av ett skämt så gillar jag att se gudarna in action så att säga. Enligt min mening hade filmen gärna fått handla bara om gudarna istället för om ärketråkmånsen Theseus.



Under tiden gudarna slåss mot titanerna har Theseus anslutit sig till de atenska soldater som beskyddar berget Tartarus (där titanerna hölls fångna) mot Hyperions soldater. Theseus beter sig som ett svin som vanligt och är allmänt dryg mot allt och alla. Talet han håller innan striden kan för övrigt vara något av det absolut sämsta som skrivits i manusskrivningens historia och att soldaterna smäller sina svärd mot sköldarna i takt är så oerhört löjligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Efter en lång, utdragen stridsscen mellan Hyperions soldater och de atenska soldaterna följer en ännu längre och ännu mer utdragen scen då Theseus och Hyperion slåss man mot man. Ett återkommande fenomen i filmer är att hjälten och skurken verkar tåla hur mycket stryk som helst. Detta fenomen dras verkligen till sin yttersta spets här. Både Theseus och Hyperion utstår enorma mängder stryk innan de båda dukar under. Theseus blir upptagen till Olympus, Epirus båge blir förstörd och Hyperions soldater blir besegrade. Slutet gott, allting gott.

När eftertexterna äntligen börjar rulla är jag helt utmattad av denna fruktansvärt dåliga skapelse. Att kalla det här för en dålig film vore en förolämpning mot dåliga filmer. Och jag som hoppades på Tarsem Singh som en ny talang att räkna med. Som sagt, besvikelsen är total!

Betyg: Osmaklig
Förväntningarna var höga då jag fick hem en av förra årets mest omtalade filmer från Lovefilm. 127 Hours nominerades till sex Oscarsstatyetter och har höjts till skyarna av såväl kritiker som publik. Det var med denna enorma hype i bakhuvudet jag satte mig ner och kollade igenom denna drygt en och en halv timme långa biografiska äventyrsfilm.


Ja, bättre filmer har jag ju fan sett. 127 Hours kan vara en av de största kinematografiska besvikelserna sedan de nya Star Wars filmerna. Då jag skriver besvikelse menar jag inte besvikelse i avseende dålig film utan snarare i avseende att inte leva upp till det löjligt goda rykte filmen åtnjuter. Det är verkligen inte så att detta är en värdelös film, även om den inte heller är särskilt bra, utan det är snarare än dussinrulle från Hollywood som av någon, för mig okänd anledning, lyckats charma sig till såväl kritikernas som publikens godtycke.

Filmens inledande sekvens, som för tankarna till en dålig MTV-musikvideo, introducerar oss för filmens protagonist, Aron Ralston (spelad av James Franco), som av allt döma förefaller vara en riktig douchebag. Förutom att presentera detta självupptagna och klämkäcka irritationsmoment till huvudkaraktär så bjuder filmens intro på en skrattretande montageklippning, tråkiga urbana miljöer och musik som får en att undra om inte självmord trots allt är en bra idé.

Efter ett par minuter av denna plåga introduceras det enda positiva elementet i hela filmen, nämligen de autentiska tagningarna från Canyonlands nationalpark, vilket är de miljöer där större delen av filmen utspelar sig. Dessa miljöer är otroligt fascinerade och filmmakarna har lyckats porträttera dem på ett bitvis väldigt lyckat vis. Vad gäller bildutsnitt, bildkomposition och färgkomposition finns det här en hel del kvalitativa ögonblick. Ett återkommande problem filmen igenom är klippningen som verkar vara utförd i syfte att skapa något slags häftigt och snabbt tempo, vilket faktiskt bitvis lyckas lite halvdant men tyvärr är det så makabert utfört att man ser framför sig hur filmskaparna suttit med en oslipad yxa istället för med för saken ämnade klippinstrument.

I vilket fall som helst så får vi se Ralston självsäkert glida omkring på sin cykel i Canyonlands nationalparks fantastiska exteriörer. Han lämnar sedermera cykeln till förmån för att fortsätta färden till fots. Han stöter ihop med två unga damer som han genast försöker charma genom att leka guide och leverera torra skämt och osmakligt många charmiga leenden. Flickorna blir mot förmodan charmade och går med på att bli visade en bit på vägen. (Flickorna är självklart hjälplöst vilse och Ralston får chansen att ta kommandot och visa sig duglig både som charmör och vägvisare.) Efter att trion stannat för att bada i en grotta på vägen skils dem åt efter att flickorna bjudit in Ralston till en fest kvällen därpå.



Efter detta vidriga spektakel av förkastligt skildrade könsroller, pinsamt dålig dialog och förfärligt kameraarbete fortsätter vår hjälte på egen hand sin färd mot vart det nu var han skulle. Det var någonstans här i filmen jag överhuvudtaget slutade bry mig om Ralston och vad som hände honom. Han har inte gjort någonting som skulle kunna få åskådaren att relatera till eller sympatisera för honom. Det är därför inte förvånande att vad som sedan händer i filmen inte påverkade mig nämnvärt på något emotionellt plan alls. Ralston trillar ner i en spricka och får sin hand fastkilad mellan en sten och bergväggen. Jobbigt, hade jag antagligen tänkt om jag brydde mig det minsta om Ralston men nu gör jag inte det så reaktionen blir snarare den av likgiltighet.

Resten av filmen består sedan i sekvenser från sprickan där Ralston sitter fastkilad varvade med flashbacks som visar delar av Ralston's tidigare liv. Syftet med dessa flashbacks tycks vara att skapa medlidande gentemot Ralston då man inser att han begrundar sitt liv och går från den självsäkra idioten till charmtroll som han tidigare var till ångerfull och ödmjuk. Jag förstår att detta är menat att vara emotionellt och gripande men det hela är bara mycket tröttsamt och intetsägande. Jag förstår också att anledningen till att vi inte fick möjlighet att sympatisera med Ralston tidigare var för att vi skulle erbjudas den möjligheten nu istället men det hela blir väldigt misslyckat och istället för att ge bilden av killen som är en skön snubbe innerst inne så blir effekten bilden av skurken som när han ligger för döden ynkligt ber om nåd á la Adam Sutler i V for Vendetta (2006).



Ralston skär tillslut av sin egen arm och lyckas ta sig upp ur sprickan för att bli räddad av ett gäng fotvandrare. Filmen avslutas sedan med en rad riktigt smöriga tagningar på dels Ralston spelad av Franco då han simmar i en bassäng och dels den riktiga Ralston (vars verkliga erfarenheter filmen är baserade på) då han är ute på diverse äventyr. Denna avslutning (hur okänsligt det än kan låta med tanke på att den verklige Ralston faktiskt upplevt det som Franco gestaltar i filmen) känns bara smörigt sentimental och krystat amerikansk. Jag spyr lite i munnen då Franco glider fram till bassängens kant och med ett brett charmigt leende betraktar sina nära och kära som står uppradade vid en bänk en bit bort. Det sista vi får se är sedan en liten textrad som förtäljer oss att Ralston sedan olyckan alltid lämnar en lapp på köksbordet då han beger sig någonstans ensam. Denna textrad var kanske något av det märkligaste och mest komiska i hela filmen. Såväl jag som de två personer jag såg filmen med brast ut i skratt då vi läste den.

Att 127 Hours har blivit så otroligt hyllad är för mig obegripligt och att James Franco nominerades till en Oscar för sin insats är bara pinsamt. Det här är en halvintressant dussinrulle med höga ambitioner som misslyckas med det mesta den tar sig för.

Betyg: Osmaklig

Manusförfattarna Keith Merryman, David A. Newman och regissören Will Gluck spänner med Friends with Benefits bågen rejält och siktar högt. De försöker med filmen – som handlar om vänskapen mellan art directorn Dylan (Justin Timberlake) och headhuntern Jamie (Mila Kunis) – göra en romantisk komedi för den hippa urbana medelklassungdomen. Det blir redan tidigt så tydligt att filmen utspelar sig 2011 att ”Klartext”-redaktionen måste blivit gröna av avund. Samtidsfenomen som ”flash mobs” och en ”bible app” skymtar förbi och John Mayer kallas semi-fyndigt för ”the Sheryl Crow of our generation” i en scen.

Det är dessutom påtagligt att filmskaparna stångat sig blodiga för att distansera sig från den stereotypa romantiska komedin.  De båda huvudkaraktärerna snackar nedlåtande om klyschiga filmiska skildringar av New York och gör i en sekvens narr av en överdrivet sentimental romantisk komedi. Gott så. Det som sticker i ögonen är att Friends With Benefits, trots dessa kaxiga anspråk, inte blir mer än just en dussinromcom enligt formulär 1A. Om än i hipstermundering.

Dylan och Jamie inleder en vänskap med sexuella inslag. Ackompanjerat av ett soundtrack som för tankarna till One Tree Hill, utvecklar sig denna vänskap till ett slags ”fuck & talk” i stället för ”walk & talk” (dock helt befriat från Aron Sorkinsk briljans) där Dylan och Jamie ömsom slänger käft ömsom ligger med varandra. De många sexscenerna är filmade helt utan estetisk finess, vilket gör att de ganska snart blir tröttsamma att bevittna.

Intrigen i Friends with Benefits vågar inte mer än snudda vid de svårigheter som finns i de båda huvudkaraktärernas relationer till sina föräldrar, vilket är synd då både Timberlake (The Social Network) och Kunis (The Black Swan) tidigare bevisat att de är tämligen duktiga skådespelare som inte bara har romcom-strängar på sina lyror. En bra komedi ska i min bok tåla lite svärta. Friends with Benefits är ingen bra komedi.

När eftertexterna börjar rulla kan man inte mer än skratta åt filmskaparnas kaxighet. Deras taffliga försök att förnya romcom-genren och samtidigt håna gamla filmer i genren för tankarna till en alltför uppkäftig boxare som knockats redan i första ronden.

Betyg: Osmaklig

Länge har den mytomspunna stora (väldiga) sågen stått och samlat damm. Fraktad till Europa längs sidenvägen från det exotiska Öst redan under antiken. Miljontals slavar sägs ha förlorat livet i det snudd på omöjliga företaget att föra denna såväl gigantiska som monstruösa såg längs den välkända handelsvägen. Ingen visste vad sågen skulle användas till och historien om den föll i glömska fram tills den hamnade i den tidige franske filmkritikern Jean-Paul Camus-Bernadotte ägo. Den åldrade och kraftigt morfinberoende kritikern fick så småningom idén att använda sig av sågen i sitt hantverk. Första gången var när han sågade bröderna Lumières Tåget ankommer till Ciotats station 1895. ”En riktigt jävla dålig film” löd det benhårda omdömet från den gode Camus-Bernadotte som gav den betyget en av fem höghjulingar i den ansedda Paristidskriften Le Figaro. Sedermera skördade morfinet Camus-Bernadottes liv och sågen glömdes ånyo bort. Fram tills nu.

Först ut: Friends with Benefits

1

Om Delicatessen

Delicatessen är Favs officiella filmblogg. På bloggen skriver vi om det mesta som rör ämnet film. Ett återkommande inslag på bloggen är att vi publicerar en filmrelaterad tio-i-topp lista varje söndag. Vi har även en kategori kallad "Den stora sågen" där vi publicerar recensioner av ofantligt dåliga filmer. Håll till godo!

Redaktionen:

Jonatan (Redaktör)

Jonatan läser för nuvarande kandidatkursen i Filmvetenskap vid Lunds Universitet och skriver sin kandidatuppsats om surrealistiska och psykedeliska inslag i tidiga Disneyfilmer. Vid sidan av det gör han egna filmer och är även, tillsammans med Rikard, redaktör för Delicatessen. Jonatan har en väldigt blandad filmsmak men extra svag är han för franska 60-talsfilmer och är en stor beundrare av filmskapare som till exempel Jean-Luc Godard och François Truffaut. Till Jonatans favoritregissörer hör även Guy Debord, Woody Allen och Walerian Borowczyks. Jonatan har tagit en paus på obestämd tid från sitt skrivande på Delicatessen.

Rikard (Redaktör)

Rikard är en 25-årig civilingenjör, bosatt i Trollhättan, som ser mycket film på sin fritid. Förutom att arbeta hårt och se mycket film tjänar Rikard som redaktör för Delicatessen. På bloggen skriver han om det mesta inom ämnet film. Han är särskilt intresserad av skräckfilm men kommer även skriva lite extra om genrerna musikal-, krigs- och västernfilm.

Jakob (Skribent)

Jakob studerar för tillfället journalistik vid Skurups folkhögskola och skriver emellanåt för Delicatessen. Hans filmsmak är relativt bred men han har svårt för musikaler och animerade filmer. Han är svag för filmer som kombinerar snudd på stilistisk fulländning med en förmåga att väcka tankar. På Delicatessen dyker Jakob då och då upp med nya recensioner.