Det är hårt att tvingas avslöja att det finns filmer som man inte har sett. Och ibland finns det hela områden som det inte har blivit av att se. Ett sådant område för mig har varit filmer med Marilyn Monroe, tror bara jag har sett en tidigare och den kommer jag inte ihåg. Men nu är jag väldigt glad och nöjd över att berätta att jag precis såg "How to Marry a Millionaire" (1953).

Filmen handlar om tre kvinnor vars plan i livet är att hitta en rik man och kvinnorna spelas förutom Monroe även av Betty Grable och Lauren Bacall. Det vill säga vackra kvinnor alla tre. Med hjälp av varandra hamnar de ändå på olika håll i sin jakt på lyckan. De träffar väldigt intressanta karaktärer bland de män de träffar, förutom de tre huvudrollerna så är det knappt man ser en kvinna i filmen.

Innan jag såg filmen så har jag uppfattat att detta, tillsammans med "I Hetaste Laget" (1959), är de två Monroe-filmer som man måste se. Detta tycker jag är konstigt, jag tycker inte att Monroe är den som tar störst plats i "How to Marry a Millionaire". Det här kändes som Bacalls film från början till slut och jag tycker att hon framstår som vackrare än Monroe i filmen. Hon är för mig också en större skådespelare som har ett flertal filmer att luta sig tillbaka på.

Jag tror att Monroes storhet ligger mycket i hennes personlighet utanför filmerna, och med hennes utstrålning och utseende får hon mycket uppmärksamhet, fortfarande. Men även om jag inte kände jättestarkt för henne i just denna filmen så ser jag fram emot fler av hennes filmer. Och "How to Marry a Millionaire" är en riktigt underhållande film oavsett. Slutet är inte svårt att gissa men inte ens det sänker betyget.

Betyg: Aptitlig

Betyg: Aptitlig

Ett (sällan) återkommande inslag här på bloggen är våra inlägg kallade En cineasts bekännelser där vi skriver om erkända klassiska verk som vi sett för första gången. Som filmälskare råkar man ständigt ut för frågan om man sett en speciell film vilket alltid brukar vara trevligt. Vad som däremot är jobbigt och till viss del genant är då någon vill diskutera en filmklassiker som det visar sig att man aldrig sett. Därför har vi infört det här inslaget på bloggen där vi bekänner luckorna i vår filmiska bildning. Än så länge har bara ett sådant inlägg dykt upp. Detta är således det andra.
Saw i regi av James Wan är en kultförklarad skräckfilm från 2004 som har hyllats av många men också avfärdats som billig smörja av andra. Icke desto mindre skall man som filmvetare och filmälskare ha sett filmen. Filmens handling är mycket snarlik den i skräckklassikern Cube från 1997. Två män vaknar, fastkedjade, upp i ett smutsigt badrum utan någon aning om var de är, hur de kom dit eller varför de är där. Sakteligen uppdagas diverse information för dem och de inser att de är del i ett sjukt spel specialdesignat för dem av en anonym seriemördare kallad Jigsaw. De båda männen måste nu lista ut ett sätt att fly från badrummet innan deras tid är ute.
Det här är en smart och välgjord film med en underbar twist på slutet. Filmen skulle i viss mån kunna beskrivas som originell och innovativ men mycket av det filmen är har gjorts förut men icke desto mindre är det här en otroligt bra och sevärd film och jag kan inte förstå varför jag väntat till nu med att se den.
Enligt IMDb spelades filmen in under 18 dagar utan några som helst förberedelser för skådespelarna. Scenerna i badrummet filmades i kronologisk ordning med syfte att i så stor mån som möjligt få skådespelarna att känna det deras karaktärer känner. Strävan efter en genuin stämning är beundransvärd.
Saw har fler bottnar än bara den enkla underhållningen i att se två fastkedjade män drivas till vansinne. Filmen tar upp utstuderade existentialistiska frågor och moraliska dileman på ett, i viss mån, explicit vis. Dessa frågeställningar och ideologiska förhållningssätt ligger dock för det mesta i skymundan och fokus ligger till största del på den rena skräcken men icke att förglömma så är Jigsaw en av få skräckfilmsmördare med ett genuint syfte.
Sammanfattningsvis kan jag säga att Saw var en överraskande bra film. Den var verkligen inte vad jag hade förväntat mig då jag trots allt hade en hel del förkunskaper om filmen innan jag såg den. Jag är dock oändligt glad att ingen avslöjat slutet för mig. Därför skall heller inte jag avslöja slutet men jag kan säga som så att jag blev hänförd.

Det finns vissa filmer som man nästan måste se. Många av dessa är storproduktioner från förr såsom "Ben Hur" (1959) eller "Borta med Vinden" ("Gone with the Wind", 1939) men det finns också nyare kultklassiker som "Alien" (1979) eller "Mulholland Drive" (2001). Dessa filmer borde ses av alla någon gång och allra mest av de med stort filmintresse som jag själv. Tyvärr finns det vissa filmer som även jag har missat. Därför är jag nu väldigt stolt över att ha fått tag i "Härifrån till Evigheten" ("From Here to Eternity", 1953).

Jag har med flit undvikit alla former av trailers och previews för att vara så ovetandes om möjligt angående handlingen i filmen. Det enda jag säkert visste var med är den klassiska kysscenen på stranden med vågorna som kommer inrullandes, se klippet. Men filmen handlar om några soldater stationerade på Hawaii under tidigt 40-tal. De har alla lite olika problem och alla är inte direkt bästa vänner.

Men även om handlingen är lite haltande så höjs filmen upp till en viss nivå av dess skådespelare. Burt Lancaster och Deborah Kerr som kan ses i klippet är båda strålande. Andra roller spelas av Donna Reed, Frank Sinatra och Montgomery Clift. Och för mig var det särskilt kul att titta på Ernest Borgnine, jag tycker han är underbart underhållande i filmer.

Filmen fick hela 8 stycken Oscarstatyetter, särskilt välförtjänat till Frank Sinatra som gör in bästa roll och till filmens regissör Fred Zinnemann. Den blev direkt en klassiker och den har inte förlorat någonting trots att det nu nästan har gått 60 år sedan den gjordes. Jag tycker det är konstigt att det är så få som har hört talas om den, det är därför skönt att få uppmärksamma den lite.

Angående betygsättning så hade jag väldigt höga förhoppningar på filmen och jag måste erkänna att den inte lyckades leva upp till dom, vilket såklart är jättesynd. Men det är en film jag kommer att se om inom kort och det kommer alltid vara en sevärd film, vilket humör jag än har. Under tiden jag skriver det här så kan jag inte bestämma mig för om jag tycker den är aptitlig eller välsmakande men på grund av skiftande kvalité på handlingen och ett för mig mediokert slut som lämnade mer att önska så väljer jag det lägre betyget.

Betyg: Aptitlig