Hej alla,
Jag är inte tillbaka fullt ut men jag hade lite tid över och kände för ett blogginlägg.

Ni har säkert läst mina recensioner av Back to the Future Trilogy (1985-1990), där jag hyllar Back to the Future, gillar Back to the Future Part II och ogillar Back to the Future Part III. Jag har sett dessa filmer ett antal gånger. Senast var för någon dag sedan, och jag känner att de inte är lika bra som jag har tyckt. Jag tycker fortfarande att Part I och Part II är underhållande men deras filmiska kvalité har sjunkit i mina ögon. Part III har däremot höjts i kvalité. Här kommer min re-review:


Back to the Future (1985)

Skådespeleriet är inte så himla vasst egentligen, och nog är handlingen inte så imponerande trots allt. Jag känner inte längre att jag kan ta den här filmen så seriöst, den känns väldigt överspelad och karaktärerna är väldigt komiska. Libyerna t.ex, de är ju inte annat än överspelade (är det bara jag eller är detta val av karaktärsporträtt lite rasistiskt?) Handlingen, vad händer egentligen i den här filmen? Marty åker av misstag tillbaka till 1955 och råkar förhindra sina föräldrars första möte, fixar det han har ställt till med, åker tillbaka till 1985 där hans familj nu är förändrad till det bättre. Det är inte så mycket som händer faktiskt. Ändå var ett av mina klagomål på Part III att det inte hände så mycket i dess handling, när det egentligen händer lika mycket som i Part I. En annan sak jag har tänkt på, hur seriöst kan man ta tidsresor egentligen? Det är ju ingen logik i det över huvud taget. Hur är det tänkbart att man med en maskin skulle kunna vrida tillbaka hela universum och sedan själv placeras där? Inte något sånär trovärdigt. Hade det varit magi (som i Harry Potter and the Prisoner of Azkaban, 2004) hade det varit lite mer tänkbart. Förstå mig nu rätt jag tycker fortfarande om den här filmen, men jag ser den mer som ett komiskt inslag än ett filmiskt mästerverk.

 

Back to the Future Part II (1989)

Part II är verkligen en ända röra, ingenting går ihop någonstans. Om ni har läst Joppes "De tio dummaste sakerna i Back to the Future Part II (1989)" eller sett Confused Matthews recension av den förstår ni vad jag menar. Jag tänker därför att de problemen i filmen inte behöver någon närmare presentation. Jag kan dock snabbt nämna att för varje gång jag ser filmen upptäcker jag fler och fler genomkorkade händelser i intrigen. Vidare är skådespeleriet ännu mer överspelat än i föregångaren. Doc är vimsigare och mer tokigt vetenskaplig, Marty tramsar runt mer och Biff är skurkaktigare, klantigare och skriker mer. Jag behöver knappast nämna den övertramsiga framtidsvisionen av 2015 (som ni kan läsa om i min originalrecension). En annan intressant detalj är hur Jennifer inte gör (nästan) någonting i filmen mer än att sova. Dock kan ju dessa stora problem förklaras av att filmskaparna sattes inför stora problem redan innan produktionen av filmen startade: 1. Marty och Doc åker till framtiden i slutet av Part I. Varken Robert Zemeckis (regissör och manusförfattare) eller Bob Gale (manusförfattare) ville göra en film om framtiden. 2. Doc nämnde något om att något måste göras med Martys framtida barn. Något var tvunget att klämmas ut ur den repliken och omvandlas till en bra handling. 3. Jennifer satt i bilen tillsammans med Doc och Marty i slutet av ettan. Robert och Bob: Vad tusan ska vi göra med henne???
Som ni ser, inte helt lätt att klämma ut en bra film ur det där. Precis som ettan är Part II fortfarande en underhållande film, men inte speciellt bra egentligen.





Back to the Future Part III (1990)

Tredje delen i denna tidsresetrilogi tyckte jag var mycket seg, tråkig och platt första gången jag såg den. Samma sak tyckte jag andra och tredje gången. Jag har sett ettan och tvåan ett dussintal gånger men denna har jag bara sett, nu, fyra gånger. Inte så konstigt med tanke på att jag inte var så förtjust i den. Denna fjärde gång jag såg den kändes det dock som om jag såg den i ett nytt ljus. Vilda Västern kändes kul och handlingen kändes underhållande. Jag vill inte komma och påstå att jag tycker att det är en jättebra film men den är definitivt bättre än jag tyckt tidigare. Den har kvar sina problem som jag alltid har tyckt illa om (dess korkade handlingselement, dess brist på nya intriger, dess tramsigt återvunna scener etc.) men det är något över den som jag gillar. Jag har inte så mycket mer att säga här,  jag står fortfarande fast vid allt jag sa i min första recension av den (detsamma gäller Part II) men den har dock ett underhållningsvärde som jag inte såg innan (och Docs egengjorda gevär med sikte gjort av en glasflaska är ju bara nice helt enkelt).

Jag vet inte riktigt vad jag ska sätta för betyg på filmerna, det är svårt när filmerna inte är bra (Part II och Part III) men ändock underhållande. Det får bli något mellanting, om det nu går...

Jag ska också innan jag avslutar recensionen tipsa alla Back to the Future fans (om ni inte redan känner till det) om en uppföljare till trilogin, Back to the Future: The Game (2010/2011). Om man gillar filmerna kommer man nästan garanterat att gilla det här spelet som fortsätter Martys och Docs äventyr genom tid och rum. Jag personligen tyckte väldigt mycket om spelet när jag spelade det under min Back to the Future period. Numera är jag dock inte så förtjust i det, men det har ju sina förklaringar. Jag är ju inte lika intresserad av Back to the Future längre. Jaja, dags för betygsättning. Ha det så bra!


Betyg

Back to the Future: Aptitlig
Back to the Future Part II: Osmaklig-Aptitlig
Back to the Future Part III: Osmaklig-Aptitlig

Hej alla,
Jag fick en liten stund över och kände för att ge ett litet filmtips. Det finns säkert en del av er som gillar Pirates of the Caribbean filmerna (2003-2011). Om ni då har sett de tre första och sitter och velar ifall ni ska ge er i kasst med den fjärde eller inte så kan jag faktiskt rekommendera den. Jag hade inte tänkt se den men av någon outgrundlig anledning såg jag den ändå. Den är, tycker jag, överraskande bra. Den börjar lite halvdant men ju längre in i filmen jag kom desto bättre blev den. Mycket av den första filmens anda återvänder och storyn känns mycket välskriven och spännande. Den har en del märkliga inslag men inte så pass att det stör mig. Ända problemet är, det är inte originalet. Men när man ger sig i kasst med uppföljare så ska man inte heller förvänta sig den film man redan har sett. Det är klart att originalet är bättre, men så är det alltid. Vill man se originalet så ska man se originalet och inte en uppföljare. Om man ser den här filmen för vad den är, så är den förbaskat underhållande och ger en den där härliga Pirates of the Caribbean känslan. Och ändå var jag inte så förtjust i tvåan och trean.

Nu måste jag kila, men kort sagt: Jack is back, with style!

Hej,
Tänkte bara meddela att jag inte skriver för Delicatessen längre pga att jag har mycket att göra. Jag ser att Jonatan har gjort detsamma, men vi återkommer nog förhoppningsvis i framtiden.

Transformers (2007) i regi av Michael Bay var den första live-action-filmen baserad på Hasbro Transformers Toy line. Filmen kretsar kring tonårskillen Sam Witwicky spelad av Shia LaBeouf som av en slump blir involverad i striden mellan Autobots och Decepticons. Tidigare har vi sett en del TV-serier som till exempel kultklassikerna The Transformers (1984-1988) och Transfomers: Armada (2002-2003). Den enda tidigare långfilmen var den tecknade The Transformers: The Movie (1986) som baserades på TV-serien med samma namn och var inledningen till seriens tredje säsong. 

Jag tyckte att Transformers var en lyckad första spelfilm av Transformers och en välgjord och underhållande actionfilm. Nog det första lyckade av Michael Bay jag sett (som tidigare har gjort värdelösa filmer som till exempel Bad Boys (1995) och Armageddon (1998)). När jag fick reda på att den skulle få en uppföljare kände jag mig dock inte speciellt intresserad. Jag gillar i regel inte uppföljare och kände att jag hade viktigare saker för mig. Två år efter filmens biopremiär köpte min pappa den dock, och jag som inte hade mycket annat för mig just då såg den med honom och min lillasyrra.

Transformers: Revenge of the Fallen är en fullständig katastrof. Filmmakarna spinner vidare på idén med Sam Witwicky och lyckas skapa det mest tramsiga och bisarra manus man kan tänka sig. Till att börja med förstår jag inte varför de över huvud taget spann vidare på Sam Witwicky. I första filmen blev Sam bara av en slump involverad i striden mellan Autobots och Decepticons. Så varför inbilla sig att han skulle vara en stor hjälte och den enda möjligheten för den här filmen? I vilket fall blir Sam den utvalde hjälten som ska rädda jorden, och bara han har kraften inom sig att besegra The Decepticons. Vad i he*****? Är detta Transformers eller "Sam Witwicky på nya äventyr"?



Förutom detta extremt tramsiga upplägg är storyn helt förvirrande. Det förklaras inte någonting, och hela tiden täcks skärmen av robotar som slåss. Ibland ser man inte ens vem som slåss mot vem. En viktig detalj som stör mig väldigt mycket är: Vad slåss dem om? Vi får inte reda på varför robotarna slåss på jorden och vad Sam har med saken att göra. The Decepticons vill tydligen förinta jorden vad jag förstår det som, men varför då? Vad vill de med det? Kan någon förklara någonting om vad som försiggår i den här filmen?

I första filmen var anledningen till striden mellan robotarna att få tag i den legendariska Kuben som råkade befinna sig på jorden. Men här slåss dem hej villt utan någon som helst anledning. En sak till som stör mig något kopiöst är hur en scen bryter mot all tidigare Transformers-logik: Ungefär i mitten av filmen möter Sam en tjej som försöker stöta på honom. Det visar sig dock att det inte är en tjej utan en Decepticon som vill döda honom. Vänta nu lite, kan Transformers helt plötsligt förvandla sig till människor? Ursäkta men människor är faktiskt gjorda av organiskt material. Förutom detta totalt logikbefriade faktum är scenen i fråga, som resten av filmen, extremt tramsig.

När man gör en film baserad på leksaker ska man göra det med glimten i ögat. Det lyckades Michael bra med i Transformers, men här försöker han göra det så överseriöst att det bara blir pannkaka av alltihop.

Jag är inget stort fan av Transformers, men jag tror inte att något Transformers-fan skulle uppskatta den här filmen mer än jag gör. Den får mig verkligen inte att vilja se den tredje filmen (Transformers: Dark of the Moon (2011)) som verkar, om möjligt, ännu värre. Fast det är klart, vad har Michael Bay gjort bra tidigare förutom Transformers?

Betyg: Motbjudande

Toy Story (1995) slog igenom som tidernas första helt datoranimerade långfilm. Den var inte bara den första av sitt slag utan också en underbar film som prisades av både publik och kritiker. Fyra år senare kom en uppföljare, Toy Story 2 (1999), som också blev prisad som en enastående film. Sedan dröjde det länge innan vi såg Toy Story gänget på vita duken igen. Det var först 11 år efter tvåan som vi fick se det omöjliga, Toy Story 3. Hade folk väntat sig det? Ville folk att det skulle komma en tredje film? Jag kan säga som så här att jag hade varken väntat mig det eller velat att det skulle hända. Jag tyckte mycket om de två föregående men såg ingen anledning att göra en tredje film i serien. Men så hände det och jag funderade på om jag verkligen ville se den. Jag brukar vara väldigt skeptisk till uppföljare, men eftersom att det var Toy Story så tänkte jag att jag måste kolla upp den.

Pixar vet verkligen hur man gör uppföljare. Istället för att göra en bra film med halvdana uppföljare leverar dem en rakt igenom lysande trilogi. Toy Story 3 bjuder på mängder av nya karaktärer, underbar humor, spännande äventyr och massor av nya intressanta situationer för våra vänner att hamna i. Inledningen kändes klockren, storyn var mycket intressant och jag måste säga att inslaget med Totoro från Hayao Miyazakis film Tonari no Totoro (Min granne Totoro, 1988) som godsedjur var helt underbart.



Jag älskar hur filmen är full med finess och underbara detaljer. Till exempel dyker Sid (den elaka killen från första filmen som torterade leksaker) upp i bakgrunden. Han är en sopgubbe i 20årsåldern som dyker upp i en scen i början respektive slutet av filmen. Han är helt oigenkännbar på både utseende och röst. Men det smarta Pixar gör för att vi ska känna igen honom är att han har på sig sin klassiska svarta T-shirt med en vit dödskalle på. Filmen bjuder på många sådana små referenser till de tidigare Toy Story filmerna, men även till andra Pixar-filmer och en del andra saker. För er som har sett filmen kan jag rekomendera den här sidan: http://www.comingsoon.net/news/movienews.php?id=67118 
Där kan ni läsa om massor av detaljer i filmen och dess referenser.

Jag gillar också den goda avvägningen av nytt och gammalt. Samtidigt som man känner igen mycket blir man också överraskad av nya moment. Det är så man gör en bra uppföljare. En bra uppföljare ska enligt min mening vara en ny film med några igenkännande element från föregångaren. Pixar avväger det perfekt med både Toy Story 2 och Toy Story 3.

Stilen och stämningen i Toy Story 3 känns annorlunda i jämförelse med Toy Story och Toy Story 2. Inte på något negativt plan, tvärtom. Den känns nyskapande och fräsch. Den har en mörkare och mer seriös ton än sina föregångare. Till exempel att storyn har starka politiska undertoner märks tydligt. Vilket gör filmen ännu mer intressant.



Sprängfylld med nya leksaker/karaktärer, intressant och välgjord story, underbar humor, fantastiska animeringar och mycket nostalgi gör Toy Story 3 till en strålande avslutning på Toy Story trilogin som började 1995. Fast jag måste säga: Hur många barn kommer inte efter att ha sett den här filmen aldrig mer våga slänga en leksak? Ni som har sett filmen förstår nog vad jag menar.

Jag har hört att Toy Story 4 planeras, men jag hoppas att den idén skrotas. Det vore bara till att förstöra en bra trilogi.

Betyg: Välsmakande

Det finns så oändligt många filmversioner av Lewis Carrols bokklassiker Alice's Adventures in Wonderland (1865). De flesta versionerna har inslag av bokens uppföljare Through the Looking-glass and what Alice found there (1871). Den första kom 1903 och var en svart-vit stumfilm på åtta minuter och 37 sekunder i regi av Cecil Hepworth och Percy Stow. Alice spelades av May Clark. Den senaste är som vi alla vet Disneys storfilm från 2010 i regi av Tim Burton, där Alice spelas av Mia Wasikowska och The Mad Hatter spelas av Johnny Depp.

Jag kollade nyligen hur många av alla dessa versioner jag har sett. Det visade sig inte ens vara en bråkdel av de som finns. Här är en samlad recension av de varianter jag har sett.


1903 - Den första adaptionen

Den första filmversionen av Alice äventyr var 517 mycket intressanta sekunder av mitt liv. Det är alltid intressant att se hur filmer gjordes förr i tiden tycker jag. Denna korta stumfilm i princip kräver att du har läst boken. Tänk er själva en berättelse som Alice i Underlandet inklämd på åtta minuter. Det blir inte mycket tid till förklaringar om vad som händer där inte. För det mesta känns det som att saker bara plötsligt händer, och scenerna byts hipp som happ. Som sagt den var intressant att se och definitivt sevärd för Alice i Underlandet beundrare, men som film sett är den inte särdeles bra. Känns dock inte rätt att bedömma en 108 år gammal film efter dagens standard, så den får nog godkänt ändå.

1951 - Disneys tecknade klassiker

Disneys 13:e klassiker i regi av Clyde Geronimi, Wilfred Jackson och Hamilton Luske var den första versionen av Alice i Underlandet jag såg. Faktum är att jag såg den innan jag läste boken. Det är nog den mest kända filmatiseringen av Alice's Adventures in Wonderland genom tiderna. Så fort man säger "Alice i Underlandet" tänker de flesta på den här. Som de flesta andra Disney klassiker är detta en mycket välgjord och fascinerande film. Miljöerna och karaktärerna är mycket minnesvärda. Musiken och sångerna är som gjutna för berättelsen. Filmen adapterar helt enkelt berättelsen om Alice på ett mycket imponerande och magiskt sätt som bara Disney kan.

1985 - Irwin Allens TV-version

Denna live-action-version som producerades av Irwin Allen Productions och regisserades av Harry Harris gjordes speciellt för att sändas på TV i två delar: Alice in Wonderland Part 1 och Part 2. I Part 1 hamnar Alice i Underlandet och i Part 2 hamnar hon i Spegellandet. Så egentligen kan detta klassas som två filmer, precis som det är två böcker. Det är i alla fall vad jag gör, och dömer dem därför som två olika filmer. Båda filmerna är gjorda helt utan datoranimeringar (inte så konstigt i och för sig) och är inspelade helt och hållet bland kulisser. Alla Underlandet/Spegellandets karaktärer är skådespelare i kostymer. Filmskaparna satsar även stort på att låta filmen vara sprängfylld med kända skådisar. I Part 1 ser vi bland annat: Sammy Davis Jr. som The Caterpillar, Telly Savalas som The Cheshire Cat och Ringo Star som The Mock Turtle. I Part 2 ser vi till exempel: Patrick Duffy som The Goat och Ernest Borgnine som The Lion.

Part 1 är helt underbar. Den är charmig, förunderlig och tokig. Och jag älskar verkligen sångerna. Part 2 däremot känns som att den är tokig och underlig för sakens skull, och inte på det charmiga sätt som vi ser i Part 1. Dess sånger känns inte heller lika välgjorda. På det stora hela är Part 2 inte dålig, men inte lika bra som Part 1 helt enkelt.

1988 - Neco z Alenky (Alice)

Denna version som är regisserad av den Tjeckiske regissören Jan Svankmajer blandar stop-motion och riktigt skådespeleri. Underlandets karaktärer är dockor som rör sig med hjälp av stop-motion och Alice spelas av en riktig skådespelerska. Alice är däremot en docka när hon krymper. Filmen har inga röstskådespelare utan karaktärernas repliker sägs av en kvinnlig berättarröst vars mun visas nästan varje gång hon säger en replik. Hela Underlandet utspelar sig i ett stort hus där varje rum är en ny plats. Därför är filmen inte speciellt färgglad, vilket jag tycker får den att kännas lite deprimerande. Filmen bjuder inte heller på någon musik förutom i eftertexten, vilket också känns lite trist. Stämningen är mystisk, karaktärernas design är väldigt vrickad och manuset är intressant adapterat. Inte en jättebra filmatisering av Alice's Adventures in Wonderland men dock väldigt sevärd.

1999 - En TV-version av Hallmark Entertainment

Regissören Nick Willing ger oss den tveklöst bästa versionen av Alice underliga äventyr. Full av magisk stämning och förtrollande stil med underbara skådespelare så som Martin Short som The Mad Hatter och Christopher Lloyd som The White Knight. Detta är den första versionen att använda datoranimeringar, fast inte speciellt mycket. Till exempel är The Red King helt datoranimerad. Dock så är han bara en bakgrundskaraktär som vi ser en gång i hela filmen. Musiken och sångerna i den här versionen kan mäta sig med Disneys version, mycket passande till sagan och en fröjd för det musikaliska sinnet. Miljöerna är även dem mycket vackra och välgjorda.

Filmen följer boken så bra och återskapar den så väl filmiskt att du lika gärna kan lägga undan boken och se filmen istället. Det är nog den bästa filmatiseringen av en bok jag sett. Jag är förvånad över att den inte sändes på bio.

2010 - Tim Burtons blockbuster

Denna version utspelar sig efter den ursprungliga berättelsen och borde enligt min mening heta något i stil med "Return to Wonderland". Här satsar filmskaparna på en helt och hållet datoranimerad version där skådespelarna lallar runt i gröna rum hela tiden (vissa t.o.m med gröna dräkter). Filmen tar med oss på ett nytt mer Hollywood-artat äventyr i Underlandet med Alice som 19-åring. Den använder sig av Underlandets knasigheter men försöker göra dem mer logiska med regler för hur allt funkar i Underlandet. Tycker ni som jag att det förstör hela idén med Underlandet? Underlandet ska inte vara logiskt, det är själva meningen. En logisk intrig med logiska element funkar inte i Underlandet. Och varför göra hela filmen datoranimerad? Kände du dig lite lat Tim? En annan sak som stör mig ganska mycket är hur filmen marknadsförs med hjälp av Johnny Depp som spelar The Mad Hatter. Han är den stora stjärnan som är anledningen till dess framgång. Löjligt. Andra kända skådisar är till exempel Alan Rickman som The Caterpillar och Helena Bonham Carter som The Queen of Hearts.

Betyg

1903: Aptitlig

1951: Välsmakande

1985 (Part 1): Välsmakande

1985 (Part 2): Aptitlig

1988: Aptitlig

1999: Välsmakande

2010: Osmaklig

Jag har aldrig riktigt gillat filmadaptionerna av Harry Potter böckerna. De två första (Harry Potter and the Philosopher's Stone (2001) och Harry Potter and the Chamber of Secrets (2002)) i regi av Chris Columbus var någorlunda bra och behöll känslan från böckerna. De som kom därefter har däremot inte imponerat på mig särskilt mycket.

Samtidigt som det annonserades att biopremiären av Harry Potter and the Half-Blood Prince (2009) skulle skjutas upp ett halvår annonserades det även att Harry Potter and the Deathly Hallows skulle delas upp i två delar. När jag hörde det blev jag genast jätteglad och tänkte att nu ska jag äntligen få se en ordentlig Harry Potter film. Jag hörde även att man funderade på att låta Guillermo Del Toro regissera båda delarna. Denna idé skrotades tyvärr då Del Toro blev involverad i projektet med den tvådelade The Hobbit (2012/2013). Det var synd, det hade varit högst intressant att se en Potter film i regi av honom. Istället valdes David Yates, regissören till Harry Potter and the Order of the Phoenix (2007) och Harry Potter and the Half-Blood Prince, att fortsätta.

Harry Potter and the Deathly Hallows Part 1 (2010)

Efter att ha sett fyra högst ointressanta filmatiseringar av Harry Potter serien var jag inte så peppad inför Harry Potter and the Deathly Hallows Part 1. Men för första gången sedan Harry Potter and the Chamber of Secrets levde en Harry Potter film upp till förväntningarna. Det var bara den lilla skillnaden att jag förväntade mig att filmen skulle vara avskyvärd den här gången. Harry Potter and the Deathly Hallows Part 1 var lika dålig som David Yates tidigare Potter filmer, om än värre. Även nu när han får chansen att dela upp filmen i två delar lyckas han ta bort det viktigaste delarna i berättelsen och skära ner på dialogen. Istället brer han på med mycket specialeffekter, förlängda actionsekvenser och poänglösa scener vars ända syfte är att tjäna som utfyllnad. Exempel på sådana scener är då Harry och Hermione dansar till musik från en trollkarlsradio eller då en Dödsätare stoppar Hogwartsexpressen för att söka igenom den (av någon anledning som vi aldrig får reda på). Vad var poängen om jag får fråga? Varför valde filmskaparna bort viktigt innehåll från boken för det där?
 
Filmskaparna fortsätter att ta för givet att folk har läst boken och tar sig inte tid att förklara någonting. Kreacher, en karaktär som vi inte sett sedan Harry Potter and the Order of the Phoenix dyker upp igen. I Order of the Phoenix presenterades Kreacher snabbt och inte så ingående, men dock som en otrevlig husalf som tjänar Sirius Black. Faktum är att han från början skulle tas bort ur manuset helt, men J.K. Rowling tipsade om att Kreacher skulle bli viktig i sista filmen och därför togs han med.
I vilket fall när han här dyker upp igen är han inte alls den karaktär som han presenterades som. Han lyder Harrys minsta vink och är inte alls otrevlig. I boken förklaras anledningen till denna förändring av hans karaktär, nämligen att Harry ställer sig in hos honom. Varför var det så svårt att ta med i filmen? Det hade inte tagit många extra minuter.

Denna gång blev jag i alla fall inte besviken utan såg filmen som ett analyseringsobjekt, och som sådant var den högst intressant. Men annars var den väldigt menlös.




Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2 (2011)

Inför den absolut sista Harry Potter filmen låg mina förväntningar på Atlantens botten. Jag gick istället till bion med analys i åtanke. 

Trots detta var Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2 sämre än jag förväntade mig. Jag förväntade mig en film i klass med David Yates tre andra Potter filmer, men fick istället en film i klass med A Nightmare on Elm Street 2: Freddy's Revenge (1985). Det vill säga en film med urtramsigt manus. Deathly Hallows Part 2 tar allt som var dåligt i de tidigare filmerna i serien och gör det tio gånger värre. Den var så patetiskt dålig att jag till och med skrattade vid vissa tillfällen, och det var inte vid humorinslagen. På tal om humorinslagen, jag fattar inte att man kan vara så dålig på att lägga in humor i en film. Humorn i den här filmen slängs in där den absolut inte passar, ofta i dramatiska sammanhang. Humorn känns för övrigt bara tramsig och inte speciellt rolig.

Actionscenerna känns också tramsiga, alla dess effekter och dumma repliker får en att undra vad filmmakarna tänkte. Den värsta biten är ju helt klart striden mellan Voldemort och Harry. Först får vi se en lång utdragen scen då dem lallar runt i slottet och leker tafatt. Voldemort rent ut sagt leker med Harry. Till exempel så förtrollar han sin klädnad så att dess remmar blir som bläckfiskarmar som tar tag i Harry. Varför dödar Voldemort inte Harry? Han har ju chansen hela tiden. Detta följs sedan av att Harry och Voldemort kastar sig utför ett högt torn och flyger sedan runt hela slottet i ett rökmoln från ingenstans och brottas i luften. Vad i helvete? När Harry sedan besegrar Voldemort går han sönder i tusentals tunna bitar som svävar iväg. Harry går sedan in i slottet som inget hade hänt med minen av att en kaffepaus skulle sitta fint. Hade manusförfattaren tagit droger innan han skrev det där? Eller bad han en treåring om hjälp?

Slutet som sedan följer ska vi inte tala om, jag mår illa vid bara tanken. Detta är den tveklöst sämsta Harry Potter filmen, den kändes helt ärligt nästan som en kalkonfilm.



Betyg
Harry Potter and the Deathly Hallows Part 1: Osmaklig
Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2: Motbjudande

Jag hade aldrig sett en enda Back to the Future film, bara hört talas om dem. Jag hade hört att de var klassiker och att uppföljarna var lika bra som ettan. Så när jag en dag förra året (2010) hittade hela trilogin i en box för endast 99 kr så tänkte jag, varför inte kolla vad det är för något. Samma natt såg jag och min storasyster den första filmen. Här är min recension av den.

Back to the Future, en tidslös klassiker. Jag menar wow, den är helt enkelt briljant. Den har allt. Den har high school problem, den har kärlek, den har action, den har humor och bäst av allt, den har tidsresor. Jag älskar verkligen berättelsen, den utspelar sig i 1985 och handlar om en helt vanlig tonårskille från 80-talet vid namn Marty McFly. Marty har en flickvän och sina egna problem i skolan som de flesta andra tonårskillar. Men vad han har som inga vanliga tonårskillar har är en mycket speciell vän, nämligen Doktor Emmet Brown, en galen vetenskapsman som i den här filmen uppfinner en tidsmaskin. Vilket är var vår berättelse börjar. Doc (Emmets smeknamn) ringer Marty och ber honom att komma till Twin Pines Mall klockan 01:15 för att hjälpa honom med någonting. Så Marty sticker dit vid den tiden, och det visar sig att Doc har byggt en tidsmaskin utav en DeLorean (en sorts sportbil).

Kort efter att han visat den så berättar han att man måste ha plutonium för att ge kraft nog (1.21 gigawatt) till tidsmaskinen att resa i tiden. Och det visar sig att Doc har stulit plutoniet från Libyer. Såklart så dyker Libyerna upp och skjuter Doc. Marty flyr då in i tidsmaskinen och åker av misstag 30 år bakåt i tiden till år 1955. Där råkar han av misstag förhindra sina föräldrar från att träffas och bli kära, och därmed satt sin egen existens i riskzonen. Därför måste Marty nu laga det han orsakat så att hans föräldrar träffas och blir kära, så att han kan existera i framtiden. Marty träffar en 30 år yngre version av Doc, som precis har kommit på idén med The Flux-capacitor (det som gör tidsresor möjligt), men inte har en aning om att det ska bli en tidsmaskin av det. Efter en lång övertalning lyckas Marty förklara för 1955-Doc att han är från framtiden, och att han kom till 1955 med en tidsmaskin uppfunnen av 1985-Doc. 1955-Doc åtar sig då att hjälpa Marty hem men undrar först ifall han har interagerat med någon innan han träffade honom. Marty berättar att han stötte på sina föräldrar och Doc upptäcker hur Marty och hans syskon håller på att försvinna från ett fotografi Marty har med sig. Operation ”få-föräldrarna-att-träffas-och-bli-kära” startar.

Detta visar sig dock svårare än väntat. Martys mamma, Lorraine, verkar ha blivit kär i Marty själv. Ett stort problem som bara växer sig större när Marty råkar i gräl med tonårsversionen av sin pappas (George McFly) chef, Biff Tannen (som i 1955 är George mobbare), och klarar upp situationen galant. Detta får till följd att Lorraine blir ännu mer intresserad av Marty som nu visat sig tuff och modig. Marty måste nu ta till drastiska metoder för att få Lorraine att sluta vara kär i honom och istället bli kär i George.

Jag älskar verkligen hur den här filmen bygger upp överraskande moment, det ena efter det andra. Skämten är briljanta, karaktärerna är underbara, actionsekvenserna är perfekta och jag älskar verkligen filmens klimax. Jag kan verkligen inte hitta något fel med den här filmen, den är otrolig från start till mål. Jag skulle vilja gå så långt att kalla den en av mina favoritfilmer.

Betyg: Delikat