I min recension av Toy Story 3 (2010) skrev jag att jag finner det orimligt att ett dagis skulle ha kameraövervakning. Jag fick nyligen reda på att det faktiskt inte är ovanligt att dagis har det, speciellt i USA. Ett intressant faktum. Det gör inte Toy Story 3 till en bättre film, men det gör åtminstone kameraövervakningen på Sunnyside rimlig.

Igår såg jag komedi-filmen Airplane! (1980). Det var en hyfsat rolig film. Jag hade varit beredd att sätta Aptitlig på den om det inte hade varit för en sak som gjorde mig förbannad: Det händer vid upprepade tillfällen i filmen att det kommer situationer där folk begår självmord/dör på ett komiskt sätt. Självmord och död är seriösa ämnen, man skämtar inte om sådant! Hur kan folk skratta åt sådant?! Det är helt absurt! Den hemskaste scenen är när en flygvärdinna sitter och spelar gitarr för en person som ligger i sjukhussäng med dropp i armen. Då råkar flygvärdinnan rycka loss slangen till droppet med gitarren och ingen i hela planet märker det. Flygvärdinnan bara fortsätter spela, och pojken håller på att dö. Hur störd i huvudet får man vara om man anser att det är roligt?! Humor är som sagt individuellt, men skrattar man åt sådant är man ta mig fan sjuk i huvudet!

Jag vet vad ni tänker nu: "Vadå? Han har väll inte recenserat Terminator 2?" Nej det har jag inte, men jag skrev kort om den i en Veckans lista jag gjorde. Där skrev jag att den är tidernas mest överskattade film. Jag försökte dock samtidigt säga att den inte är dålig. Jag vet inte riktigt om jag fick fram det. I alla fall så är Terminator 2 väldigt bra för sin genre. Anledningen till att jag inte gillar den är för att den knappt har någon handling. Allt som händer i den är att två maskiner kommer från framtiden, en ond och en god, och slåss om John Connor, och i slutet dör den onda maskinen och domedagen stoppas. Det är inte mycket som händer där inte. Dock brukar väll actionrullar inte ha mycket till handling. Så även om jag inte gillar den så förstår jag om folk som gillar actionfilmer älskar den. Den kör stenhårt på snygga actionscener och är allmänt välgjord på alla fronter. Jag vet dock inte om jag kan kalla den för mästerverk, som så många gör, det är ju bara en actionrulle. Kanske att jag inte riktigt kan avgöra det eftersom att det egentligen inte är min genre. Jag kan gilla action, men inte två timmar i sträck utan särdeles mycket handling. Jag kan dock säga att Terminator 2 är synnerligen magnifik att se på om jag bara ser en liten bit av den då och då. Det är det faktum att jag inte orkar se hela i ett svep som sänker den väldigt mycket. 

Om jag skulle betygsätta Terminator 2 för sin genre skulle den få Välsmakande, något annat vore inte rätt. Att jag inte gillar genren är en annan sak.

Jag har just nu oerhört mycket att göra om dagarna, men jag lovar att ändå försöka hålla igång bloggen. Jag har för närvarande två kommande inlägg. Jag har tänkt en del på Wreck-It Ralph sedan jag såg den, och jag känner att det finns mycket mer att säga om den. Jag ska därför skriva ett recensiontillägg till Wreck-It Ralph. När det kommer vet jag dock inte, med tanke på allt jag har att göra. Däremot kommer en ny recension av Toy Story 3 redan nästa vecka. Jag recenserade Toy Story 3 förrförra året. Då tyckte jag att den var helt fantastisk, vilket ni kan läsa om i min gamla recension. Jag har sett den några gånger till efter det, och på senare tid har jag för var gång jag sett den lagt märke till synnerligen märkliga och ganska korkade saker. Därför tänkte jag skriva en ny recension där jag beskriver de problem som jag har upptäckt. Den recensionen kommer som sagt någon gång nästa vecka, förmodligen på fredagen.

Ha det gott så länge!

Hej alla!

Jag skrev för ett tag sedan i min mini-recension av Back to the Future Trilogy (1985-1990) att jag skulle skriva ett inlägg om tidsresor. Så här kommer det. Jag har delat upp det hela i kategorier där jag pratar om olika typer av tidsresor. Håll till godo!


Till att börja med är det ju högst orimligt att man på något sätt skulle kunna vrida tillbaka hela universum. Men om vi nu ponerar att det finns en maskin som kan vrida tillbaka hela universum, stöter vi ändå på problem. Logiskt sett borde maskinen vrida tillbaka alla partiklar till de positioner de befann sig på tidigare. Dock måste det då vara så att tidsmaskinen och de/det som befinner sig inuti inte påverkas. Då uppstår två problem:

I. Partiklar kommer mycket sannolikt att stöta in i tidsmaskinen.

II. Om varken tidsmaskinen eller dess innehåll påverkas av tillbakavridningen kommer ju tidsresenären inte kunna finnas som sitt dåtida jag i det förflutna. Detta eftersom att hans/hennes partiklar aldrig vreds bakåt. Det kommer även leda till att tidsflödet blir rejält tillstökat. Exakt vad som kommer att hända är svårt att säga. Men tänk er själva hur det skulle bli om du pausade en film och tog bort huvudkaraktären, för att sedan spola tillbaka filmen. Alla interaktioner med omgivningen som karaktären gjorde kommer nu aldrig att ske. Och eftersom att du spolar bakåt kommer allt och alla att vara kvar där de interagerade med karaktären, men inte ha någon att interagera med. Problematiskt är ordet. Inte nog med det, tidsmaskinens partiklar vrids ju inte heller bakåt. Vilket leder till att de inte heller finns i det förflutna, och förmodligen skapar ännu mer problem för tidsflödet.



Om du reser till framtiden uppstår ett liknande problem som när du reser bakåt: Du kommer inte att finnas i framtiden. Detta för att du inte påverkades av framåtvridningen av universum. Helt ofarligt dock, så länge du inte planerar att åka tillbaka igen. Då uppstår som vi vet en del problem. Om ni undrar över ifall inte partiklar borde stöta in i tidsmaskinen är svaret nej. I det här fallet spolas ju allting framåt. Vilket betyder att från alla andras perspektiv kliver du in i en maskin och kommer först ut när ögonblicket du ställde in maskinen att resa till inträffar. Och oavsett hur lång tid det har gått har du samma ålder. Fast då kan man ju räkna med att folk kommer att undra vad tusan det är för mackapär som bara står där hur länge som helst. Vad folk gör med den kan man ju aldrig veta. Det värsta som kan hända är väl att någon slänger den på skroten. Det beror förstås på tidsmaskinens storlek, utseende och placering. Det gäller att tänka sig för med andra ord.

Det finns faktiskt en vetenskaplig teori på hur man skulle kunna resa till framtiden. Teorin bygger på att man skulle kunna bygga en rymdfarkost som kan färdas i ljusets hastighet. Om man skulle kunna det och åkte runt i rymden med den i ljusets hastighet skulle tiden gå ca 100 gånger långsammare inuti farkosten än på jorden. Vilket betyder att om du åker runt i rymden i ett år och sedan återvänder till jorden har det gått 100 år på jorden. Då kan man säga att du har rest till framtiden. Ända problemet är att du kan inte resa bakåt igen.



Om tidsresorna du gör inte förändrar det förflutna, utan istället är en del av det förflutna (som i Twelve Monkeys, 1995) och allting hänger ihop som ett sorts tidsresepussel kan det kännas som det mest logiska tidsresesättet. Det är ju också helt problemfritt. Det finns dock två saker som inte håller i sådana tidsresor:

I. Om nu tidsresorna sker som en del av det förflutna, dvs en del av historien, har ju tidsresorna skett innan tidsmaskinen blev uppfunnen. Vilket för mig känns väldigt orimligt.

II. I de flesta filmer där denna typ av tidsresor sker lyckas manusförfattarna ändå skapa tidsparadoxer. Här är två exempel:

The Terminator (1984) - Kyle Reese, en soldat från framtiden, berättar för Sarah Connor att hon kommer att döpa sin son till John Connor. Enda anledningen till att han vet det är för att John heter så i framtiden. Men enda anledningen till att han heter så är för att Sarah döpte honom till det, men hon döpte ju honom till det för att Kyle sa att hon skulle döpa honom till det. Förvirrande?

Harry Potter and the Prisoner of Azkaban (2004) - När Harry omsvärmas av dementorer blir han räddad av sitt framtida jag. Utan att veta att det är han själv som gör det, han tror att det är hans pappa. Senare när han väl reser tillbaka i tiden inser han att det var honom själv han såg. Det är det som får honom att våga hoppa fram och rädda sig själv. Anledningen till att han gör det är för att han vet att han kommer att lyckas, men han vet det endast för att redan har sett sig själv göra det. Vilket betyder att när han ser sig själv göra det har det andra jaget som gör det redan sett sig själv lyckas. Ni får inte huvudvärk hoppas jag?

En bra tidsloop innebär att ingen vet vad som kommer att hända. Allt sker i ett flertal sammanträffanden som leder till ett sammanhängande pussel, en tidsloop. Oftast lyckas manusförfattare inte med det. Av de tidsloop-filmer som jag har sett är nog Twelve Monkeys den ända som lyckats.



Detta är nog den mest logiska formen av tidsresa som används i filmer och böcker. Du reser med hjälp av magi tillbaka eller framåt i tiden men kan inte påverka någonting omkring dig. Du är endast där som en sorts ande eller ett spöke som bevittnar vad som hände eller kommer att hända. Du kan alltså inte ändra på det förflutna, men däremot så kan du bestämma dig för att styra din framtid till det bättre. Den framtid du ser är nämligen bara den framtid som skulle ha blivit om du inte fick se den. Denna typ av tidsresa används i Charles Dickens klassiska berättelse En Julsaga som har filmatiserats ett antal gånger. Den används också i filmerna och böckerna om Harry Potter. Det ända som möjligen är orealistiskt med detta är väl helt enkelt att magi inte finns.




Det var nog allt jag hade att säga om tidsresor. Ha det gott!
...kan sammanfattas såhär:


Recension kommer inom kort

Om Delicatessen

Delicatessen är Favs officiella filmblogg. På bloggen skriver vi om det mesta som rör ämnet film. Ett återkommande inslag på bloggen är att vi publicerar en filmrelaterad tio-i-topp lista varje söndag. Vi har även en kategori kallad "Den stora sågen" där vi publicerar recensioner av ofantligt dåliga filmer. Håll till godo!

Redaktionen:

Jonatan (Redaktör)

Jonatan läser för nuvarande kandidatkursen i Filmvetenskap vid Lunds Universitet och skriver sin kandidatuppsats om surrealistiska och psykedeliska inslag i tidiga Disneyfilmer. Vid sidan av det gör han egna filmer och är även, tillsammans med Rikard, redaktör för Delicatessen. Jonatan har en väldigt blandad filmsmak men extra svag är han för franska 60-talsfilmer och är en stor beundrare av filmskapare som till exempel Jean-Luc Godard och François Truffaut. Till Jonatans favoritregissörer hör även Guy Debord, Woody Allen och Walerian Borowczyks. Jonatan har tagit en paus på obestämd tid från sitt skrivande på Delicatessen.

Rikard (Redaktör)

Rikard är en 25-årig civilingenjör, bosatt i Trollhättan, som ser mycket film på sin fritid. Förutom att arbeta hårt och se mycket film tjänar Rikard som redaktör för Delicatessen. På bloggen skriver han om det mesta inom ämnet film. Han är särskilt intresserad av skräckfilm men kommer även skriva lite extra om genrerna musikal-, krigs- och västernfilm.

Jakob (Skribent)

Jakob studerar för tillfället journalistik vid Skurups folkhögskola och skriver emellanåt för Delicatessen. Hans filmsmak är relativt bred men han har svårt för musikaler och animerade filmer. Han är svag för filmer som kombinerar snudd på stilistisk fulländning med en förmåga att väcka tankar. På Delicatessen dyker Jakob då och då upp med nya recensioner.