Tomas Alfredsons senaste film är en komplicerad och på många vis svårgenomtränglig spionthriller med en stjärnspäckad ensemble skådespelare. Filmen har uppmärksammats något otroligt så det var med höga förväntningar jag slog mig ner i biosalongen för att se den.

Filmens inledande minuter var imponerande. Året är 1973 och chefen för den brittiska underrättelsetjänsten, Control (John Hurt), skickar iväg agenten Jim Prideaux (Mark Strong) till Budapest i syfte att möta en Ungersk general som är benägen att sälja information. Uppdraget går fel och Prideaux blir skjuten i ryggen av den sovjetiska underrättelsetjänsten. Kontroversen som följer leder till att Control och hans högra hand, George Smiley (Gary Oldman), tvingas avgå. Scenerna från Budapest är magnifika. Ett väl utfört hantverk i fråga om kameraarbete, skådespeleri och ljudarbete resulterar i en tryckt och paranoid stämning och en känsla av att inte kunna lita på någon.


Percy Alleline (Toby Jones) blir sedermera nytt högsta höns över den brittiska underrättelsetjänsten, med Bill Haydon (Colin Firth), Roy Bland (Ciarán Hinds) och Toby Esterhase (David Dencik) som nära allierade. Control dör och Smiley tags åter i tjänst för att undersöka påståendet att det sedan länge funnits en sovjetisk mullvad inom den brittiska underrättelsetjänsten. Smiley börjar intervjua olika människor som lämnade underrättelsetjänsten samtidigt som han själv och Control och långsamt börjar en komplex historia nystas upp.

Jag ställer mig oerhört ambivalent till Tinker Tailor Soldier Spy. Som ovan nämnt är berättelsen mycket svårgenomtränglig och jag skulle vilja påstå att filmen i någon mening är ganska tungsint. Det tog ett par dagar innan jag hade smält vad jag hade sett men jag har ännu inte bestämt mig för vad jag tycker om det. Filmens stora förbehållning är utan tvekan dess estetiska kvalitéer. Filmen är, helt enkelt, väldigt snygg. Tempot är extremt långsamt men det stör inte, tvärtom. Skådespeleriet är bra och på sina ställen mycket bra. Framför allt Gary Oldman, med sin extremt stiliga accent, imponerar.


Den tungsinta stämning - där de välgjorda färgkompositionerna spelar en avgörande roll - som genomsyrar hela filmen tilltalar mig mycket. Även karaktärerna känns genomarbetade och trovärdiga på ett vis som gör att jag saknar dem då filmen är slut. Det är dock någonting med filmen som är svårt att sätta fingret på. Den är ganska flyktig och svår att greppa och även då det inte nödvändigtvis behöver innebära något negativt så tror jag att den här filmen förlorar lite på det eftersom det gör att den aldrig blir riktigt spännande.

Det här är en svår film att skriva om. Jag tror att jag måste se den igen för att kunna ge den ett rättvist omdöme. Det är absolut inget mästerverk, även om det är en väldigt bra film. Jag tycker mycket om slutet. Jag kan dock - tyvärr - inte ge den ett högre betyg än Aptitlig.

Betyg: Aptitlig

Tolv år efter Hälsoresan (1999) är Stig-Helmer Olsson tillbaka på vita duken. Stig-Helmer (som alltid spelad av Lasse Åberg) har blivit till åren kommen och ger sig ut på en nostalgisk resa tillsammans med sin ständiga vapendragare Ole Bramserud (som vanligt spelad av Jon Skolmen). 

The Stig-Helmer Story inleds med att en textlåda dyker upp, i vilken det står skrivet: "Till alla barnsliga män och alla förstående kvinnor." Jaha, vad betyder det? Det är väll rimligt att anta att det är till dessa individer (det vill säga barnsliga män och förstående kvinnor) som filmen är tillägnad men varför behöver vi veta det och vad menas med "förstående kvinnor"? Redan i detta tidiga stadium av filmen drar jag en djup suck. Det visar sig vara den första av många.

Den irriterande textlådan försvinner och vi blir introducerade till filmens huvudperson; Stig-Helmer. Det har gått flera år sedan händelserna i Hälsoresan ägde rum och den till åren komna Stig-Helmer har flyttat in på någon form av äldreboende. När vi först får se Stig-Helmer sitter han och leker med en modelljärnväg. Han blir dock avbruten av en sköterska som påminner honom om att det skall vara tyst på boendet efter tio. Stig-Helmer ursäktar sig på ett tafatt och försök till gulligt vis och mumlar något om att han inte visste att klockan var så mycket. Irritationsnivån är hög då Lasse Åberg försöker spela tafatt och gulligt bortkommen.


Stig-Helmer ringer sedan till sin gamle vän Ole, med vilken han stämmer träff. Vi får sedan se Stig-Helmer bege sig av från boendet och ut på stan. Han hinner med en hel del innan han träffar Ole. Bland annat så fascineras han något oerhört över snabbköpets automatöppnande dörrar (vilka han rimligtvis måste ha kommit i kontakt med långt innan han flyttade in på boendet och således inte har någon anledning att fascineras över vilket gör att den komiska poäng som eftersöks går om intet), han spanar in småflickor och bli tagen av polisen på grund klotter. Han lyssnar även en stund till ett gäng musikanter från frälsningsarmen (vars sammanlagda ålder antagligen är lägre än den genomsnittlige frälsningsarmemedlemmens ålder är i verkligheten). Stig-Helmer spanar in en av de unga damerna som står och spelar, vilket får honom att minnas något eller någon från en svunnen tid.

Ole dyker tillslut upp och de båda promenerar iväg. De går förbi en pizzeria där Stig-Helmer berättar att han hade sitt första jobb - på den tiden låg det en musikaffär i lokalen. Ole förundras över att Stig-Helmer jobbat i en musikaffär och säger att han (Stig-Helmer) är en gåtfull person. Varför skulle faktumet att Stig-Helmer har jobbat i en musikaffär göra honom till en gåtfull person? Det verkar inte rimligt.


Våra två hjältar bestämmer sig för att äta en bit mat på pizzerian. Under måltiden ber Ole Stig-Helmer att berätta historien om sitt liv för honom. De båda har rimligtvis känt varandra i åtminstone fyrtio år. Det förefaller därför märkligt att Ole inte känner till mer om Stig-Helmer än han gör. Jaja, filmen behöver en narrativ motivation för att kunna skildra en massa strunt, jag förstår det. I alla fall, Stig-Helmer börjar berätta.

Det är nu filmen sätter igång på allvar, antar jag. Det visar sig att Stig-Helmers första stora kärlek var en ung flicka vid namn Annika som spelade banjo i frälsningsarmen och att de båda träffades i musikaffären där Stig-Helmer arbetade på den tiden. Filmen går sedan ut på att Stig-Helmer och Ole försöker söka upp Annika samtidigt som Stig-Helmer berättar historien om sitt liv för Ole.

Filmen skall tydligen vara en komedi. Det märks inte. Tempot är irriterande långsamt (inte sagt att en komedi måste ha ett snabbt tempo) och knappt en enda rolig replik yttras och få komiska situationer inträffar. Försöken finns där, men utförandet är så makabert att man mest suckar över hur urbota dum hela filmen är.

Den tjugoårige Stig-Helmer (spelad av Tobias Jacobsson) är irriterande bortkommen hela tiden och ska antagligen uppfattas som lite söt eller gullig men jag funderar mest över bästa tänkbara sätt att likvidera idioten på. Skådespeleriet är överlag värdelöst, musiken är intetsägande, allting känns allmänt löjligt och ingenting känns helhjärtat. Det förekommer en del referenser till andra kulturella verk, så som Romeo and Juliet, vilket bara känns patetiskt.

Ett mycket märkligt inslag är de sexuella undertoner som präglar somliga av replikerna i filmen. Stig-Helmer började spela banjo som ung, i syfte att imponera på Annika. Det kastas friskt med repliker om Stig-Helmers respektive Annikas banjo. Det är svårt att inte anknyta till fallossymbolik á la Sigmund Freud. Stig-Helmer ger vid ett tillfälle Annika en modell av lokomotivet Big Boy. Vid ett senare tillfälle säger Annika till Stig-Helmer: "Följ med mig till mitt sovrum så ska jag visa dig var jag ställt din Big Boy." Spännande ordval där.


Filmen slutar givetvis med att Ole hittar Annika och för henne och Stig-Helmer tillsammans så att de kan leva lyckliga i alla sina dagar. Då filmen slutar dyker ordet 'snyft' upp i bild. Om man behöver tala om för åskådaren när det är dags att plocka fram vilka känslor så är det någonting som är allvarligt fel. På det hela taget är det här en otroligt tråkigt, intetsägande, tramsigt, irriterande och allmänt dålig film som efterlämnar en stark irritation inom mig och en smak av spya i munnen.

Betyg: Osmaklig

Jag hade en helt perfekt dag i lördags. De få julklappar jag skulle handla blev handlade tillsammans med annat smått och gott. Och innan dess hade jag legat i sängen och löst Melodikrysset, kunde knappt bli bättre. Hur som helst, så blev det sedan en god lunch ute på stan och ett spontant biobesök. Helt underbart att gå på bio på en lördageftermiddag. Alla andra går ju på kvällar så det var så lugnt och skönt inne i salongen och tanken hade dykt upp så snabbt att jag inte hann bygga upp några förväntningar på själva filmen. Det var mest så att vi tog den filmen som började tidigast och det råkade bli uppföljaren till Sherlock Holmes (2009).

Det var nog dryga 30 stycken i salongen och vi kom in precis när reklamen skulle till att börja. Jag brukar gilla den men den var ganska intetsägande den här gången. Det enda som gav någonting var en av de senaste förhandstitten på The Girl With The Dragon Tattoo (2011) som har biopremiär i Sverige den 21 december, alltså imorgon. Kommer förmodligen se även den på bio. Men nu är det alltså Sherlock Holmes: A Game of Shadows som jag egentligen tänkte prata om. Eftersom jag inte gick ensam denna gången så kändes det dock fel att anteckna under tiden så jag tar helt enkelt och beskriver bitvis hur jag kände för filmen. Jag ska försöka undvika spoilers i största möjliga mån.

Filmens början tar direkt med en till ett England för mer än hundra år sedan med hjälp av en underbar omgivning och med ett filmfoto som precis som i den första filmen till största del går i grått. Det är vackert återgett samtidigt som man får höra dåtida nyheter vilket förstärker känslan i filmen. Och innan man hinner ta till sig allting som man ser och hör så kastas man genast in i handlingen och det blir dags att återigen få se såväl Jude Law som Dr. Watson och Robert Downey Jr. som Sherlock Holmes. Man skulle väl kunna säga att det är mest Watson man får se i inledningen, ni som har sett filmen kanske förstår vad jag menar.

Men inledningen är så bra som den kunde tänkas vara med tanke på dess föregångare. Inom 5-10 minuter så känner man genast igen sig i Guy Ritches fartfyllda klippning och regi. Downey Jr:s bittra och på gränsen till galna gestaltning av Holmes är ännu mer påtaglig i denna uppföljare än i dess föregångare. Men handlingen i filmen håller sig dold väldigt länge, gömd som att det är vi tittare som ska lösa fallet om vad filmen egentligen handlar om.

Utöver de två huvudkaraktärerna så presenteras man tidigt för både bekanta personer från första filmen, som till exempel Irene Adler och Watsons fru. Men ännu viktigare är de nya bekantligheterna i form av Madam Simza och Professor Moriarty. Jag har tyvärr läst väldigt få böcker om Sherlock Holmes men sett desto mer filmer och jag har alltid varit mycket imponerad av Moriarty, kallad brottens Napoleon av Holmes själv. Han kan nog vara den mest kända skurken i världen, det skulle inte förvåna mig det minsta. Och Jared Harris spelar honom strålande. Jag måste även ge en stor eloge till Noomi Rapace som garanterat slår igenom i Hollywood efter sin insats som Madam Simza här.

Filmen fortlöper fartfyllt på en jakt som den förrvirrade enkelt kan tappa bort sig i. Likt Holmes måste man ta vara på alla de saker man kan se och fundera på varför Guy Ritchie låter oss se just detta. Jag tror att det är en stor nytta att ha kunskap i filmvetenskap för att enklare se trådarna i filmen men det finns också en stor charm i att endast låta sig förföras av filmen. Jag gillade inte känslan jag hade om huruvida det ska till att komma en uppföljare eller inte efter den här filmen men jag tycker mycket om hur den handskas med detta.

Jag hoppas genom att undvika själva handlingen så lockar jag er mer till att gå att se denna filmen själva, särskilt om ni tyckte bra om den första filmen. Själv var jag lite besviken över hur man framställde historien om Sherlock Holmes då men här börjar det bli riktigt bra. Man har tagit de delarna jag gillade i den första och lagt till Moriarty i ekvationen, absolut underbart. Fightingscenerna och de actionfyllda slow-motion-scenerna som skriker ut Ritchie är fantastiskt vackra. Särskilt en scen i skogen är den bästa actionscenen jag har sett sen Watsons falska död i den första filmen.

Men hela filmen leder upp till det oundvikliga slutet där allting måste få en förklaring. Jag tror att det fanns flera bland biopubliken som fram tills nu inte hade fattat någonting, men de trivdes nog ändå. Uppgörelsen mellan Holmes och Moriarty som jag själv satt som på nålar för att få se gjorde mig inte besviken. Självklart gjordes detta på ett sätt som jag har sett i inte mindre än två tidigare filmer om Sherlock Holmes. Det finns också likhet mellan uppgörelsens slut och något som Arthur Conan Doyle hade med i en av sina böcker vilket jag tyckte mycket om.

Nu märker jag att jag egentligen inte alls har skrivit om själva filmen, utan endast om de känslor jag fick när jag tittade på den men på så sätt har jag också försökt att undvika spoilers, hoppas att det uppskattades. Om man vill veta mer om handlingen eller någonting annat om filmen så är det bara att fråga, det finns mycket mer att berätta men jag märker att det här också börjar bli ett väl långt inlägg så med en sista mening vill jag nu avrunda det jag tar med mig efter mitt biobesök. A Game of Shadows är en vacker uppföljare med två av mina favoritpersoner från den fiktiva världen som drabbar samman i ett tanketävling som utmanar tittaren likt ett schackparti med ett vackert filmfoto och actionscener som imponerar, kort sagt en uppföljare som är bättre än sin föregångare.

Betyg: Välsmakande

Det var i våras jag fick upp ögonen för, den i Indien födde, filmskaparen Tarsem Singh. De rörliga bilder Singh skapat är begränsade till en rad reklamfilmer och endast tre långfilmer, varav Immortals är den senaste. Vad Singh saknar i kvantitet väger han upp för i kvalitet. Hans två första långfilmer, The Cell (2000) och The Fall (2006), är två mycket välgjorda skapelser som präglas av en avskalad men ändock fyllig estetik och en konsthistorisk medvetenhet. Efter att ha blivit hänförd av dessa två filmer väntade jag ivrigt på Singhs kommande film som premiärvisades på det väl valda datumet 11/11/11. Besvikelsen var total.



Immortals (2011) är otvivelaktigt det här årets största kinematografiska besvikelsen. Efter att ha levererat de två ovan nämnda filmerna var mina förväntningar höga. Singh hade fått större spelrum och jag hoppades nu på att han kunde leva ut sina konstnärliga ambitioner till fullo. Vad jag såg på biografen var dock en taffligt genomförd smörja till film som fick mig att må illa.

Filmen inledande sekvens, som visar de inspärrade titanerna, är fantastisk och mycket av Singhs karaktäristiska bildspråk känns igen. Glädjen blir dock kortvarig och efter endast ett par minuter börjar allting känns allvarligt fel. En voice-over förser oss med bakgrundshistorien om kriget mellan gudarna och titanerna som slutade med att gudarna fängslade titanerna i berget Tartarus.

Vi blir sedan introducerade till det så kallade jungfruoraklet (Freida Pinto). Premissen kring jungfruoraklet är lika simpel som den är pubertalt tramsig och patriarkalt förkastlig; jungfruoraklet har förmågan att sia om framtiden men bara så länge hennes oskuld är intakt. Självklart är oraklet kodad som en kvinna med stort kroppsligt kapital och stark sexuell dragningskraft. Man behöver knappast vara professor i filmvetenskap för att räkna ut att hon vid något tillfälle i filmen kommer klä av sig naken inför kameran och ligga med en man och därmed kastat bort sin gåva men tillfört den obligatoriska sexscenen till filmen. Som om inte detta är nog så har oraklet sällskap av tre, minst lika atraktivae kvinnor, vars syfte är att fungera som oraklets beskyddare.

Sedan gör filmens skurk, Kung Hyperion (Mickey Rourke), entré. Vi får bevittna en scen då Hyperion och hans hejdukar anfaller och plundrar någonting som förefaller vara ett tempel. Hyperion förklarar för en munk att han har förklarat krig mot gudarna eftersom han inte fick sina böner besvarade då hans familj låg för döden. Hyperion drar därför land och rike runt med sina soldater - som av någon outgrundlig anledning går med på att hjälpa honom - och plundrar heliga platser i jakten på Epirus båge, vilken han behöver för att befria titanerna och förgöra såväl gudarna som mänskligheten. Han misstänker att jungfruoraklet vet var bågen finns gömd och letar därför efter henne. När jag hörde detta så hoppades jag innerligt att det var ett skämt och att Hyperius i nästa andetag skulle brista ut i skratt och säga något i stil med att han bara drev med munken och att han bara är en ond djävel som vill döda folk och ha sönder saker. Det hade varit betydligt mycket mer rimligt än att han är purken på gudarna för att de inte räddade hans familj och därför tänker starta krig mot dem. Jag menar, jag kan inte minnas när jag senast såg en film där skurken hade sämre motivation. Och att han lyckats övertala oändliga mängder människor att följa honom i hans mission är bara orimligt.



I alla fall, vi blir sedan introducerade till filmens hjälte, Theseus (Henry Cavill) som bor med sin mamma i en liten by vid kusten. Byn måste evakueras eftersom Hyperion och hans soldater är på väg och endast är en dagsfärd borta. Theseus, som blivit till genom en våldtäkt, blir gjord till åtlöje av en man i byn vilket resulterar i att Theseus börjar slåss mot ett par soldater, vilka han besegrar eftersom han blivit tränad av en gammal man i byn. Theseus tar en soldat som gisslan men situationen reds ut genom att soldaternas befälhavare avskedar soldaten och ber Theseus att ansluta sig till soldaterna. Theseus tackar bestämt nej och soldaten som blev avskedad blir förbannad. Det hela är bara jättekonstigt men jag antar att syftet är att vi ska fatta sympati för den retade Theseus och att vi ska få se att Theseus är en potent krigare som inte är konflikträdd o.s.v o.s.v.

Soldaten som blivit avskedad utan anledning och därmed gjord till åtlöje bestämmer sig för att döda två av sina kollegor och sedan ansluta sig till Hyperion. Han erbjuder sig att visa Hyperion vägen till en avlägsen och dold by (Theseus by) där han kan hitta både kvinnor, vapen och slavar. Hyperion säger dock att han har gott om alla tre av de sakerna och inte är intresserad av att plundra någon by. Okej, så Hyperion var inte på väg mot byn som han för övrigt inte ens kände till. Så varför skulle byn evakueras överhuvudtaget? De kanske trodde att Hyperion var på väg och ville evakuera för säkerhets skull. Fast om den avskedade soldaten kände till att byn var hemlig och därmed erbjöd sig att visa Hyperion vägen så borde ju hans befäl rimligtvis också känna till det och därför skita i den därmed onödiga evakueringen. Eller fan, jag vet inte. Det mesta i den här filmen är ganska svårförståeligt. I alla fall så bestämmer sig Hyperion för att kastrera soldaten genom att slå honom mellan benen med en enorm hammare (varför?) och sedan plundra byn ändå.

Sagt och gjort, Hyperion anfaller den försvarslösa byn, dödar Theseus mamma inför dennes ögon och tillfångatar sedan Theseus och gör honom till slav. Vid det här laget har jag förlorat allt hopp om att någonsin känna någon som helst sympati för Theseus som är en arrogant slyngel som beter sig som en idiot mot allt och alla. Vad han gör i filmen överhuvudtaget är för mig en gåta. Theseus blir som sagt slav och en natt då han och en handfull andra slavar har stannat för natten vid något slags vattenhål börjar filmen spåra ur på allvar. Jungfruoraklet och hennes hejdukar, som uppenbarligen blivit tillfångatagna tillslut, har av någon anledning blivit förda till samma vattenhål (mitt ute i öknen) som Theseus och grabbarna. Iförda röda helkroppsdräkter (som faktiskt är rätt fräcka) förs kvinnorna i slowmotion förbi slavarna och självklart utropas någon sexistisk kommentar av en slav som tydligen inte skulle ha något emot att ligga med någon av kvinnorna. Hur han överhuvudtaget vet att det är kvinnor som döljer sig under helkroppsdräkterna får vi inte veta men tydligen vet han att det är jungfruoraklet och att hon är het. (Ja, det verkar vara något av ett återkommande tema här.) I alla fall, oraklet och hennes kompisar klär av sig och börjar röra sig sensuellt och drar på så vis till sig alla vakternas uppmärksamhet vilket gör att Theseus, oraklet och två andra slavar lyckas fly. Theseus gnäller på det mesta och vill varken följa med oraklet eller någon av slavarna men gör det ändå.

Under tiden på berget Olympus (gudarnas hemvist) berättar Zeus (Luke Evans) för de andra gudarna att de inte får lägga sig i människornas angelägenheter så länge inte titanerna blivit frisläppta, vi får dock inte veta varför. För första gången i filmen känner jag att saker och ting rör sig i rätt riktning. Gudarna är riktigt coola och särskilt Ares (Daniel Sharman) verkar vara en skön snubbe. Men självklart stannar vi på Olympus endast ett fåtal minuter innan vi kastas tillbaka i den menlösa filmen.

Det lilla gäng som lyckades fly från vattenhålet verkar inte direkt vara idealiskt. Interna konflikter utbryter hela tiden och samtidigt som oraklet verkar försöka röra sig så sexigt det bara går under en fotvandring i öknen så bråkar de före detta slavarna sinsemellan. Efter att ha övernattat vid kusten ställs sällskapet inför valet att gå åt två olika håll men Theseus som givetvis inte kan gå med på det får för sig att han ska sno en båt vilket han lyckas övertala dem andra att göra. Gänget finner sig dock ganska snabbt övermannade och när allt verkar gå åt helvete (hoppas!) så rycker guden Poseidon (Kellan Lutz) in och löser situationen genom att frammana en enorm flodvåg som dränker alla fiender, men på något magiskt vis inte skadar våra kära hjältar. Frågan är om Poseidon måste frammana en fucking tsunami eller vad som är grejen egentligen?

Vid det här laget har jag i princip slutat bry mig om vad som händer och väntar mest på att eländet ska ta slut. Men i alla fall så beger sig sällskapet till Theseus hemby eftersom oraklet kräver att Theseus ska begrava sin döde mor (men inte någon annan av de människor som Hyperion och hans soldater dödat). Väl i byn hittar Theseus Epirus båge som tydligen legat gömd i byns kyrkogård hela tiden. Theseus blir anfallen av Minotauros men lyckas tillslut besegra den. Det visar sig dock att han blivit förgiftad under striden och oraklet tar med sig honom till sitt hem. (Att oraklet plötsligt har ett hem i Theseus hemby förklaras dock aldrig.) Oraklet läker Theseus sår varpå hon klär av sig sina kläder och har sex med honom, vilket resulterar i att hon förlorar sin förmåga att spå framtiden. Jag undrar om det fanns någon i biosalongen som inte förväntade sig det.



Så, efter diverse närbilder på Freida Pintos rumpa och Henry Cavills magmuskler beger sig sällskapet till oraklets tempel. Templet är besudlat av Hyperions soldater, vilka lyckas stjäla Epirus båge från Theseus och det verkar som om våra hjältar är besegrade men i sista stund anländer Ares och löser situationen. (Jag kan för övrigt tipsa filmskaparna om att all spänning försvinner om det finns oövervinnerliga gudar som rycker in och räddar hjältarna så fort de får bekymmer.) Även Athena (Isabel Lucas) anländer för att hjälpa till men plötsligt kommer Zeus som är förbannad för att Ares och Athena lagt sig i människornas förehavanden trots att han tydligt förbjudit dem att göra så. Zeus dödar Ares med en eldpiska utan att blinka men Athena som faller på knä och stönar "father..." blir skonad. Faktum är att Athena spenderar större delen av filmen stönandes på knä framför Zeus vilket är mycket märkligt eftersom hon är hans dotter. I alla fall gör faktumet att Zeus skonar Athena men inte Ares mig förbannad. Dels eftersom Ares är filmen enda intressanta karaktär och dels för att Zeus skonar Athena enbart på grund utav att hon är en lättklädd kvinna. Det existerar någon slags erotisk stämning mellan Athena och Zeus (far och dotter) genom hela filmen och flera gånger tror jag att de ska kyssa varandra. Det hela blir både pinsamt och skrattretande eftersom största delen av Athenas ordförråd verkat bestå i ordet 'father' som hon tydligen alltid måste stöna fram.

Jaja, Hyperion får i alla fall tag i Epirus båge, befriar titanerna vilket gör att gudarna anländer snabbare än oraklet var villig att ta av sig kläderna då hon väl fick chansen. Zeus, som verkar ha glömt sin karaktäristiska blixt hemma, får för sig att han ska slåss med en stor kätting. Trots att denna strid är överdriven och ganska tröttsam tillhör scenen en av filmens bättre. Gudarna är faktiskt riktigt välgjorda och även om titanerna är något av ett skämt så gillar jag att se gudarna in action så att säga. Enligt min mening hade filmen gärna fått handla bara om gudarna istället för om ärketråkmånsen Theseus.



Under tiden gudarna slåss mot titanerna har Theseus anslutit sig till de atenska soldater som beskyddar berget Tartarus (där titanerna hölls fångna) mot Hyperions soldater. Theseus beter sig som ett svin som vanligt och är allmänt dryg mot allt och alla. Talet han håller innan striden kan för övrigt vara något av det absolut sämsta som skrivits i manusskrivningens historia och att soldaterna smäller sina svärd mot sköldarna i takt är så oerhört löjligt att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Efter en lång, utdragen stridsscen mellan Hyperions soldater och de atenska soldaterna följer en ännu längre och ännu mer utdragen scen då Theseus och Hyperion slåss man mot man. Ett återkommande fenomen i filmer är att hjälten och skurken verkar tåla hur mycket stryk som helst. Detta fenomen dras verkligen till sin yttersta spets här. Både Theseus och Hyperion utstår enorma mängder stryk innan de båda dukar under. Theseus blir upptagen till Olympus, Epirus båge blir förstörd och Hyperions soldater blir besegrade. Slutet gott, allting gott.

När eftertexterna äntligen börjar rulla är jag helt utmattad av denna fruktansvärt dåliga skapelse. Att kalla det här för en dålig film vore en förolämpning mot dåliga filmer. Och jag som hoppades på Tarsem Singh som en ny talang att räkna med. Som sagt, besvikelsen är total!

Betyg: Osmaklig


Under Malmö filmdagar tidigare i höstas fick jag nys om att Studio Ghiblis nya film, Kari-gurashi no Arietti, skulle få svensk biografvisning till hösten. Studio Ghibli, vars filmer på senare år fått mycket uppmärksamhet och god kritik i västvärlden, grundades 1985 och blev stora främst genom regissörerna Hayao Miyazaki och Isao Takahata. Kanske framförallt Miyazakis filmer har blivit framgångsrika efter succén med Sen to Chihiro no kamikakushi (Spirited Away, 2001). Själv upptäckte jag Miyazaki genom Hauru no ugoku shiro (Det levande slottet, 2004). Även om jag inte är en stor beundrare av varken anime i allmänhet eller Miyazaki i synnerhet så uppskattar jag dessa filmer.

Det var med höga förväntningar jag satte mig ner i biosalongen för att se Studio Ghiblis nya film. Trots det faktum att SF av någon anledning (troligt på grund utav av Studio Ghiblis filmer oftast degraderas till barnfilm) endast visar filmen mitt på dagen och jag därför var omringad av barn och föräldrar som högljutt smaskade på sina popcorn bestämde jag mig för att försöka njuta av filmen. Efter att ha genomlidit bioreklamen började äntligen filmen, vars första minuter ackompanjerades av småbarn som högljutt frågade sina föräldrar om filmen började nu. Jag gjorde mitt absolut bästa för att uppskatta filmen men besvikelsen var total och då eftertexterna äntligen började rulla kändes det som en befrielse.

Det är svårt att förklara vad den här filmen handlar om eftersom det knappt händer något i den. Det mesta av det som visas är meningslöst trams och vi får mest se huvudpersonen, Arrietty, göra saker. Vad jag på förhand läst mig till om filmen är att filmens huvudperson, den fjortonåriga Arrietty, lever tillsammans med sin familj under golvplankorna i ett gammalt hus utanför Tokyo. Arrietty och hennes familj är så kallade småfolk och lever på att "låna" saker från människorna som bor i huset. Allt de äger har de lånat eller gjort från saker de lånat. En dag flyttar den tolvåriga pojken Sho in i huset och trots att Arriettys föräldrar alltid har varnat henne för att bli upptäckt av människorna så upptäcker Sho snart Arrietty och de två blir vänner.

Det låter som en spännande historia som skulle kunna bli en intressant film. Problemet är dock att ingenting av det som jag beskrivit ovan händer i filmen. Mycket av det åskådaren förväntas förstå om filmen och dess karaktärer sker på ett så underförstått plan att även om man visserligen förstår hur saker och ting ligger till så blir avsaknaden av fördjupning påtagligt irriterande. Det sker endast ett "lån" i hela filmen och scenen som skildrar det är fruktansvärt tråkig och inte på något sätt spännande. Vi får aldrig någon inblick i familjens vardagsliv som lånare utan fokus ligger på helt andra saker vilket gör att vi aldrig riktigt erbjuds någon riktig möjlighet att sympatisera för karaktärerna. Det antyds smått att familjen fått kämpa för sitt leverne och sin bostad men aldrig tillräckligt mycket för att jag blir berörd när de tvingas lämna sitt hem.

Det skildras heller aldrig att det är farligt för småfolket att bli sedda av människorna utan antyds bara lite löst i förbifarten. Däremot säger Arriettys far explicit till henne att det inte gör något om hon blir upptäckt och att hon kan betrakta människorna innan hon bestämmer sig. Vad betyder det ens?



Väldigt få saker som någon av karaktärerna i filmen säger eller gör förefaller på något sätt rimliga och som åskådare får man hela tiden ifrågasätta val och handlingar som karaktärerna gör. Ingen tycks ha någon egentlig agenda utan alla tycks snarare bara göra saker utan något egentlig bakomliggande tanke.

Då jag läste om filmen verkade det som att filmen skulle handla om småfolkets enkla och tillbakadragna men samtidigt farliga liv. Jag trodde att filmen skulle handla om hur de lånar för att överleva samtidigt som de kämpar mot kackerlackor och möss och undviker att bli upptäckta av människorna. Det hade kunnat bli en spännande film men istället ligger fokuset på den tråkiga och högtravande relationen mellan Arrietty och Sho. Jag är ärligt talat lite trött på all dessa seriösa kärleksrelationer mellan barn i japanska tecknade filmer. Typ "vi är bara tio år gamla men vi vet i alla fall vad vi vill".

Relationen mellan Arrietty och Sho känns tillgjord och inte på något sätt genuin. Sho är en ärketråkmåns och då han berättar att han har ett medfött fel på hjärtat och aldrig kunnat leka som dom andra barnen mår jag lite illa. Men det smörigaste och märkligaste i hela filmen är den semisensuella stämning som uppstår mellan Arrietty och Shos finger då de båda ska ta avsked i en av filmens sista scener. Då Sho deklarerar sin kärlek till Arrietty och med åtrå i blicken stönar hennes namn (ja, faktiskt) blir jag lite obekväm där jag sitter och då Arrietty börjar gråta efter att ha kysst Shos finger adjö vet jag inte vad jag ska tänka.

Jag önskar att jag kunde skylla problemen med filmen på att den är gjord av regidebutanten Hiromasa Yonebayashi men problemet med filmen är framförallt dess manus, vilket är skrivet av ovan nämnda Hayao Miyazaki. Kanske är det så att Studio Ghiblis storhetstid är förbi. Både Miyazaki och Takahata börjar bli till åren komna och enligt producenten Toshio Suzuki valdes Yonebayashi som regissör med avsikt att skola in honom för att i någon mening kunna ta över som den nya generationen efter Miyazaki och Takahata. Om det är den här typen av filmer vi kan förvänta oss av Studio Ghibli i framtiden så är i alla fall inte jag särskilt intresserad.

Betyg: Osmaklig


Idag visades Brawler (2011) på Fantastisk Filmfestival. Filmen sägs vara baserad på verkliga händelser och av samtalet efter filmen med huvudrollsinnehavarna, Marc Senter och Nathan Grubbs, att döma verkar filmens historia vara ganska trogen de händelser på vilka filmen är baserade.

Filmen förtäljer berättelsen om de två bröderna Bobby (Senter) och Charlie (Grubbs) som är stjärnor på olagliga amatörboxningsgalor som hålls ombord på fartyg i New Orleans. Allt tycks frid och fröjd fram till dess att Charlie skadar sitt knä i och med ett slagsmål utanför ringen vilket får till följd att han börjar jobba som byggarbetare medan Bobby fortsätter att försöka försörja sig på boxningen. När Bobby ligger med Charlies fru (Pell James) uppstår rivalitet mellan bröderna och i slutändan finns det bara ett sätt att lösa problemet: en boxningsmatch mellan de båda bröderna.

Inspelningen av filmen, som tog 26 dagar, skedde helt och hållet on location i New Orleans. Filmen är regisserad av Chris Sivertson som är en relativt ny men ändock produktiv filmskapare då han gjort fyra långfilmer sedan 2006. Marc Senter har, utöver Brawler, synts i två av Sivertson's andra filmer; The Lost (2006) och I Know Who Killed Me  (2007).

Brawler är en ganska ojämn film som pendlar mellan otroligt bra och obotligt tråkig och intetsägande. Filmen är ganska spretig i sitt berättande och det är många trådar som lämnas öppna och aldrig förklaras närmare. Vad skådespeleriet beträffar blev jag imponerad av både Senter och Grubbs. Dessa nykomlingar inom filmvärlden lyckades övertyga och framförallt den broderliga kemin lyckades ypperligt. Även birollsinnehavare som exempelvis Bryan Batt och Michael Bowen gjorde bra ifrån sig. Det är för övrigt kul att se en så etablerad skådespelare som Michael Bowen i en sådan här film.

Slagsmålsscenerna är skickligt gjorda och filmens strävan efter att inge en känsla hos åskådaren av att inte riktigt veta vad som pågår eller var karaktärerna befinner sig i rummet lyckas bra även då den uppenbara strävan efter realism inte riktigt lyckas.

I slutändan är Brawler ett relativt underhållande och välspelat drama där de kanske bästa partierna är de lågmälda sekvenserna utanför boxningsringen.

Betyg: Aptitlig




Idag visades dokumentärfilmen The Man Who Saw Frankenstein Cry (2010) på Fantastisk Filmfestival. Publiken bestod av sex personer - mig själv inräknad - varav tre var betalande besökare, vilket var synd då filmen var både intressant och välgjord.

Filmen är skriven och regisserad av regidebutanten Ángel Agudo och handlar om den spanske skådespelaren, manusförfattaren och regissören Paul Naschy (född Jacinto Molina Alvarez). Naschy spelade under sin karriär i 100 filmer och porträtterade ett stort antal klassiska skräckfilmsgestalter. På senare år har han hyllats av bland andra Quentin Tarantino och Steven Spielberg. Naschy's enorma produktivitet som skådespelare i kombination med hans säregna arbete har gjort att han uppnått kultstatus i kanske främst skräckfilmskretsar men även i hela filmvärlden.

Filmen är berättad enligt klassiskt dokumentärfilmsmanér; intervjusekvenser med anhöriga och kollegor till Naschy varvas med material från filmer där Naschy varit involverad, allt ackompanjerat av stämningsfylld pianomusik. Denna form, efter vilken otaliga dokumentärfilmer är uppbyggda, kan tyckas väl enkel och inte särskilt innovativ men här fungerar det utmärkt och gör så kanske framförallt för människor för vilka Naschy tidigare varit okänd.

I enlighet med ovan nämnd dokumentärfilmsform hyllas Naschy i filmen till skyarna och liknas bland annat vid skådespelare som Boris Karloff och Bela Lugosi, vilket jag kan tycka är att slå på en lite väl stor trumma men det skall icke förringas att Naschy var en viktig gestalt inom skräckfilmen och en stor inspirationskälla för många.

På det hela taget är The Man Who Saw Frankenstein Cry en enkel men ändock sevärd liten film som fungerar förträffligt som en introduktion till den filmälskande, seriöse och ytterst professionelle man som var Paul Naschy.

Betyg: Aptitlig





Igår genomfördes en mycket unik visning på Fantastisk Filmfestival. Nämligen ett retrospektiv med den polske filmskaparen Walerian Borowczyk som tema. De filmer som visades var Bertrand Mandico's Boro in the Box (2011) samt elva stycken av Borowczyk's kortfilmer, från 1957-1968, på 35 mm. Innan visningen av Boro in the Box genomfördes ett quiz av två representanter från Studio S och Njuta Films där Borowczyk DVD:er lottades ut. En väldigt kul tanke, självklart, men genomförandet var både irriterande och frustrerande då de två männen som höll i trådarna verkade helt okapabla till att både se och höra.

Lika besviken som jag blev på quizet, lika imponerad och betagen blev jag av Boro in the Box. Filmen, som är skriven och regisserad av kortfilmsfilmskaparen Bertrand Mandico är dels en hyllning till Borowczyk och hans filmkonst och dels en berättelse om hans liv. Denna vackra kafkaeska psykos varade i 40 minuter men för min del hade den gärna fått hålla på i ytterligare två timmar.



Walerian Borowczyk föddes i Polen 1923, utbildade sig till målare och inledde sin filmkarriär genom att designa och måla filmaffischer. Borowczyk började göra korta animerade filmer i slutet av 1950-talet och flyttade till Frankrike i början av 1960-talet där han snabbt erhöll ett högt anseende som animatör innan han började spela in spelfilmer. 1969 kom Borowczyk första långfilm Goto, l'île d'amour och hans sista långfilm, Cérémonie d'amour, kom 1987. Han avled sedermera i Paris 2006. Även om Borowczyk aldrig åtnjöt några stora kommersiella eller publika framgångar så har han hyllats till skyarna inom vissa cineastiska kretsar och till exempel skall han av Terry Gilliam ha kallats för tidernas främste animatör.

Efter Boro in the Box visades som sagt elva stycken av Borowczyk's kortfilmer. Följande filmer visades:

  • Once Upon a Time (1957)
  • The Banner of Youth (1957)
  • School (1958)
  • Love Requited (1958)
  • House (1959)
  • Concert (1962)
  • Renaissance (1964)
  • The Games of Angels (1965)
  • Joachim's Dictionary (1965)
  • Diptyque (1967)
  • Gavotte (1968)

Jag, som aldrig tidigare hört talas om Borowczyk, blev ytterst imponerad av denna samling bisarra och surrealistiska små mästerverk och jag har redan beställt hem två av hans långfilmer, Les héroïnes du mal (1979) och La bête (1975).

Trailer till Boro in the Box:


Betyg: Aptitlig

Woody Allen har släppt en ny långfilm i princip varje höst sedan 1966 och trots upp och nedgångar finns det många som skulle hävda att dessa filmer hållit en jämn kvalité men jag måste tyvärr säga att filmerna generellt blivit sämre med tiden och den kanske mest vitala komponenten som ligger till grund för detta är att filmerna blivit enklare. Någon liknade Allen's filmer vid champagnebubblor; utan tvivel eleganta och raffinerade men i slutändan en aning meningslösa. Allen's filmkonst är ju i realiteten mycket mer komplex än så. Som virtuos komiker och inspirerande tragiker har Allen genom sina filmer elegant klätt sin obestridliga djuphet i en lättsam framtoning. Tyvärr har väll Allen's filmkonst sett sina bästa dagar och enligt min mening var tioårsperioden mellan 1977 och 1987 hans absoluta konstnärliga höjdpunkt.

Allen's nya film, Midnight in Paris, som har premiär idag, utspelar sig i Paris och är således en av de Europaförlagda filmer som blivit en del av Allen's repertoar på senare år. Filmen handlar om den bortkomne författaren Gil, spelad av Owen Wilson, som under ett besök i Paris blir totalförälskad i staden medan hans fru Inez, spelad av Rachel McAdams, vänsterprasslar med den pseudointellektuella och odrägligt präktige besserwissern Paul, spelad av Michael Sheen. Gil ger i början av filmen uttryck för sin nostalgiska övertygelse om att allt var bättre förr och mer specifikt att Paris var som bäst under 1920-talet. Under mystiska omständigheter färdas Gil tillbaka i tiden och hamnar i 1920-talets Paris där han bekantar sig med de framstående konstnärer som var verksamma i staden vid den tiden. Han inleder en romans med en av Pablo Picasso's älskarinnor vid namn Adriana, spelad av Marion Cotillard, han dinerar med Scott och Zelda Fitzgerald och krökar med Salvador Dalí och Ernest Hemingway. Under Gil's umgänge med Adriana framkommer det att även hon suktar efter en annan tidsepok än den de befinner sig, nämligen 1890-talets Paris vilket för Gil förefaller orimligt då han är av uppfattningen att 1920-talet var Paris guldålder. En av Dalí's konstnärsvänner hävdar vid ett tillfälle att renässansen otvivelaktigt måste vara den bästa epoken. Kontentan blir tillslut att när man än lever så suktar man alltid efter något annat och gräset förefaller, som man säger, alltid vara grönare på andra sidan.


Gil (Owen Wilson), Adriana (Marion Cotillard) och Ernest Hemingway (Corey Stoll)

Detta existentiella budskapet är intressant men levereras tyvärr en aning plumpt och här återkommer det tidigare nämnda problemet med Allen's senare filmer. Allen's filmer har alltid haft ett mer eller mindre explicit budskap som ofta går att sammanfatta i en enda mening men i hans senare filmer har det här budskapet levererats på mer och mer simpla vis. Kulmen nåddes i Allen's Whatever Works (2009) då Larry David's karaktär Boris genom ett antal repliker riktade till publiken sammanfattar hela filmens budskap rakt in i kameran. Midnight in Paris är en aning klumpig och dessutom ganska spretig, vilket dock sällan varit fallet i tidigare Allen-filmer som alla brukar vara väldigt samlade och konkreta.


Gil (Owen Wilson) och Inez (Rachel McAdams)

Karaktärsporträtten i filmen - och det här är ovanligt för en Allen-film - är föga övertygande, vilket till stor del bidrar till det taffligt framförda budskapet. Karaktärerna och dialogen är två komponenter som vanligtvis utgör grundstommen i Woody Allen's filmer men i Midnight in Paris tycks alla karaktärer gå på tomgång. Owen Wilson spelar, den av Allen ofta spelade, neurotiske och bortkomne karaktären vilket kan vara en av Wilson's bästa roller hittills, vilket i och för sig inte säger någonting egentligen eftersom Wilson sällan spelat en bra roll. Även många av de andra klassiska rollerna som ofta förekommer i Allen's filmer återfinns i filmen men trots den meriterade skådespelarensemblen är det tyvärr ingen som övertygar.

Musiken i filmen var, som alltid i Allen's filmer, lysande men förutom det och de metafilmiska skämten som stundtals var riktigt, riktigt bra så är inte det här mycket att hurra för. Betyget blir ett svagt Aptitlig. Woody Allen är ju trots allt alltid Woody Allen, som jag brukar säga.


Gil (Owen Wilson) och Adriana (Marion Cotillard)

För er som har hängt med här på bloggen så gick jag och kollade på "Harry Potter och Dödsrelikerna, del 2" på bio igår. Jag kan inte komma ihåg någon gång tidigare som jag har varit med om sådan trängsel. Jag var ändå där nästan en halvtimme innan filmen började. Men jag blev ganska glad när jag upptäckte att alla gick in i Salong 1 när jag själv skulle till Salong 2. De olika salongerna visade båda "Harry Potter" men i Salong 1 kunde man se den i 3D, något som jag inte tycker om. Det fina med Salong 2 är också att den är mindre och därmed mysigare, även om stolarna är ganska obekväma. Tyvärr var den inte så mysig igår, helt fullsatt. Det såg bra ut i början men sen kom de flesta efter att reklamen hade börjat (vissa även efter att filmen hade börjat). Jag saknade lite känslan när jag var och såg den första delen, "Harry Potter och de Vises Sten" (2001), då det bara var jag och massa barn i en inte ens halvfull salong.

Det var ett tag sedan jag var på bio sist, kommer faktiskt inte ens på vilken film det var. Kanske till och med var förra "Harry Potter"-filmen. Jag älskar att se ett biobesök som en upplevelse, inte bara att man ska se en film utan att man försöker göra något speciellt av det. Jag gillar därför de trailers som visas innan filmen. Igår bjöds det på "Sherlock Holmes: A Game of Shadows", "Svensson, Svensson - I Nöd och Lust", "Comboys & Aliens" och "Rise of the Planet of the Apes". Den sistnämnda verkar intressant, inte så bra men intressant.

Men så började till slut "Harry Potter och Dödsrelikerna, del 2", utan någon paus ifrån övriga trailers så jag förstod nästan inte att filmen började. Den tar sin början precis där "Harry Potter och Dödsrelikerna, del 1" slutade, fortfarande på jakt efter horrokruxer. Så början av filmen är som jag förväntade mig och minns från boken. Sedan går det väldigt fort när allting byggs upp för den stora striden mellan goda och onda. Jag förstår inte varför man inte gjorde filmen längre än sina 2h 10min, det hade den absolut tjänat på. Jag trodde det var hela poängen med att dela upp den avslutande delen i två delar. Efter att ha sett avslutningen så tycker jag nu mer än innan att filmen inte skulle delats upp. Sista delen fungerar ändå inte för sig själv så när jag kommer titta på den kommer jag alltid att se del 1 först. Hade alltså varit bättre med en 5 timmar lång film, varför görs inte sådana längre.

Som film så är faktist inte "Harry Potter och Dödsrelikerna, del 2" särskilt bra. Den ger endast behållning om man har sett tidigare filmer, vilket i och för sig nästan alla har. Men känslan av filmen är ungefär som att "Sagan om Ringen"-trilogin skulle ha delat upp "Sagan om Konungen Återkomst" (2003) i två delar där den ena delen endast består av slaget om Minas Tirith. Visst är det kul att se att själva slaget äntligen tar sin början men det finns mycket annat jag saknar. Lite mer kärlek mellan Harry och Ginny, mer än blickarna under tystnad. Även mer känsloyttringar i övrigt, det är ganska mycket som händer olika personer i den här filmen som jag skulle vilja ha utforskat mer. Det är knappt jag känner sympati för vissa, och att tappa sympatin för karaktärerna i en sådan här serie är förödande.

Visst att man får svar på vissa frågor i och med denna filmen, innehåller nog också överraskningar för er som inte har läst böckerna. Absolut inte den bästa avslutande del jag har sett, den lyckas också lämna några frågetecken vilket gnager i mitt inre. Men om jag försöker lämna handlingen lite så måste jag ändå ge beröm för fotot i filmen. Ljussättningen och tonen i filmen är precis som jag ville ha den och man känner igen sig från tidigare filmer. Skådespelarna gör rollerna som vi är vana, även om Emma Watson fick lite mindre utrymme att spela ut mot tidigare. Den här filmen är istället centrerad runt Daniel Radcliffe mer än övriga filmer. Men att se honom kämpa mot Ralph Fiennes, som har ett mer brännmärkt utseende än i "Den Engelska Patienten" (1996) är väldigt underhållande.

Jag lyckades inte riktigt få fram vad övriga i publiken tyckte om filmen. Det var applåder under en scen i filmen, när Ron och Hermione kysser varandra (jag vägrar tro att det är en spoiler för någon). Utöver det var det tämligen tyst och applåderna när filmen var slut var tafatta och mer av artighet än av uppskattning. Istället sprang de flesta ut ur salongen fortare än kvickt, de första namnen hann inte ens komma upp på eftertexten. Några skratt smög sig dock också in, varav några kändes krystade i handlingen och tämligen underhållande. Mest skratt kom under filmens sista scen, och det berodde på att man skrattade åt filmen istället för med filmen. Det var skrattretande och dåligt gjort, jag hade förhoppningar om den scenen. Men även där försvann känsloskildringarna. Att klä någon i äldre kläder gör inte personen äldre, det har väl aldrig varit tydligare.

Så när jag gick hem från biografen så var det inte glädje jag kände, det var besvikelse. Förhoppningsvis kommer det att ändras när jag väl köper filmen på DVD så att jag kan se de två sista delarna tillsammans. Men fram tills den så tycker jag man ska ta "Harry Potter och Dödsrelikerna, del 2" med en klackspark. Jag tyckte faktiskt bättre om "Harry Potter och Dödsrelikerna, del 1" för att den lyckades på ett mycket bra sätt höja förväntningarna på del 2, tråkigt att den inte kunde leva upp till dom. Detta gör faktiskt att betyget över lag sänks även på "Harry Potter"-filmerna 5, 6 och 7. För att ge ett rättvist betyg skulle jag vilja se om den här filmen, och inte på bio för jag tycker att filmer blir bättre hemma i soffan men för tillfället ger jag den bara Aptitlig. Om man slår ihop både del 1 och 2 så skulle betyget utan vidare bli Välsmakande men som det är nu så får del 2 nöja sig med det lägre betyget.

Betyg: Aptitlig

Betyg för hela Harry Potter-serien: Aptitlig

1

Om Delicatessen

Delicatessen är Favs officiella filmblogg. På bloggen skriver vi om det mesta som rör ämnet film. Ett återkommande inslag på bloggen är att vi publicerar en filmrelaterad tio-i-topp lista varje söndag. Vi har även en kategori kallad "Den stora sågen" där vi publicerar recensioner av ofantligt dåliga filmer. Håll till godo!

Redaktionen:

Jonatan (Redaktör)

Jonatan läser för nuvarande kandidatkursen i Filmvetenskap vid Lunds Universitet och skriver sin kandidatuppsats om surrealistiska och psykedeliska inslag i tidiga Disneyfilmer. Vid sidan av det gör han egna filmer och är även, tillsammans med Rikard, redaktör för Delicatessen. Jonatan har en väldigt blandad filmsmak men extra svag är han för franska 60-talsfilmer och är en stor beundrare av filmskapare som till exempel Jean-Luc Godard och François Truffaut. Till Jonatans favoritregissörer hör även Guy Debord, Woody Allen och Walerian Borowczyks. Jonatan har tagit en paus på obestämd tid från sitt skrivande på Delicatessen.

Rikard (Redaktör)

Rikard är en 25-årig civilingenjör, bosatt i Trollhättan, som ser mycket film på sin fritid. Förutom att arbeta hårt och se mycket film tjänar Rikard som redaktör för Delicatessen. På bloggen skriver han om det mesta inom ämnet film. Han är särskilt intresserad av skräckfilm men kommer även skriva lite extra om genrerna musikal-, krigs- och västernfilm.

Jakob (Skribent)

Jakob studerar för tillfället journalistik vid Skurups folkhögskola och skriver emellanåt för Delicatessen. Hans filmsmak är relativt bred men han har svårt för musikaler och animerade filmer. Han är svag för filmer som kombinerar snudd på stilistisk fulländning med en förmåga att väcka tankar. På Delicatessen dyker Jakob då och då upp med nya recensioner.