









Jag hade en helt perfekt dag i lördags. De få julklappar jag skulle handla blev handlade tillsammans med annat smått och gott. Och innan dess hade jag legat i sängen och löst Melodikrysset, kunde knappt bli bättre. Hur som helst, så blev det sedan en god lunch ute på stan och ett spontant biobesök. Helt underbart att gå på bio på en lördageftermiddag. Alla andra går ju på kvällar så det var så lugnt och skönt inne i salongen och tanken hade dykt upp så snabbt att jag inte hann bygga upp några förväntningar på själva filmen. Det var mest så att vi tog den filmen som började tidigast och det råkade bli uppföljaren till Sherlock Holmes (2009).

Det var nog dryga 30 stycken i salongen och vi kom in precis när reklamen skulle till att börja. Jag brukar gilla den men den var ganska intetsägande den här gången. Det enda som gav någonting var en av de senaste förhandstitten på The Girl With The Dragon Tattoo (2011) som har biopremiär i Sverige den 21 december, alltså imorgon. Kommer förmodligen se även den på bio. Men nu är det alltså Sherlock Holmes: A Game of Shadows som jag egentligen tänkte prata om. Eftersom jag inte gick ensam denna gången så kändes det dock fel att anteckna under tiden så jag tar helt enkelt och beskriver bitvis hur jag kände för filmen. Jag ska försöka undvika spoilers i största möjliga mån.
Filmens början tar direkt med en till ett England för mer än hundra år sedan med hjälp av en underbar omgivning och med ett filmfoto som precis som i den första filmen till största del går i grått. Det är vackert återgett samtidigt som man får höra dåtida nyheter vilket förstärker känslan i filmen. Och innan man hinner ta till sig allting som man ser och hör så kastas man genast in i handlingen och det blir dags att återigen få se såväl Jude Law som Dr. Watson och Robert Downey Jr. som Sherlock Holmes. Man skulle väl kunna säga att det är mest Watson man får se i inledningen, ni som har sett filmen kanske förstår vad jag menar.

Men inledningen är så bra som den kunde tänkas vara med tanke på dess föregångare. Inom 5-10 minuter så känner man genast igen sig i Guy Ritches fartfyllda klippning och regi. Downey Jr:s bittra och på gränsen till galna gestaltning av Holmes är ännu mer påtaglig i denna uppföljare än i dess föregångare. Men handlingen i filmen håller sig dold väldigt länge, gömd som att det är vi tittare som ska lösa fallet om vad filmen egentligen handlar om.
Utöver de två huvudkaraktärerna så presenteras man tidigt för både bekanta personer från första filmen, som till exempel Irene Adler och Watsons fru. Men ännu viktigare är de nya bekantligheterna i form av Madam Simza och Professor Moriarty. Jag har tyvärr läst väldigt få böcker om Sherlock Holmes men sett desto mer filmer och jag har alltid varit mycket imponerad av Moriarty, kallad brottens Napoleon av Holmes själv. Han kan nog vara den mest kända skurken i världen, det skulle inte förvåna mig det minsta. Och Jared Harris spelar honom strålande. Jag måste även ge en stor eloge till Noomi Rapace som garanterat slår igenom i Hollywood efter sin insats som Madam Simza här.

Filmen fortlöper fartfyllt på en jakt som den förrvirrade enkelt kan tappa bort sig i. Likt Holmes måste man ta vara på alla de saker man kan se och fundera på varför Guy Ritchie låter oss se just detta. Jag tror att det är en stor nytta att ha kunskap i filmvetenskap för att enklare se trådarna i filmen men det finns också en stor charm i att endast låta sig förföras av filmen. Jag gillade inte känslan jag hade om huruvida det ska till att komma en uppföljare eller inte efter den här filmen men jag tycker mycket om hur den handskas med detta.
Jag hoppas genom att undvika själva handlingen så lockar jag er mer till att gå att se denna filmen själva, särskilt om ni tyckte bra om den första filmen. Själv var jag lite besviken över hur man framställde historien om Sherlock Holmes då men här börjar det bli riktigt bra. Man har tagit de delarna jag gillade i den första och lagt till Moriarty i ekvationen, absolut underbart. Fightingscenerna och de actionfyllda slow-motion-scenerna som skriker ut Ritchie är fantastiskt vackra. Särskilt en scen i skogen är den bästa actionscenen jag har sett sen Watsons falska död i den första filmen.

Men hela filmen leder upp till det oundvikliga slutet där allting måste få en förklaring. Jag tror att det fanns flera bland biopubliken som fram tills nu inte hade fattat någonting, men de trivdes nog ändå. Uppgörelsen mellan Holmes och Moriarty som jag själv satt som på nålar för att få se gjorde mig inte besviken. Självklart gjordes detta på ett sätt som jag har sett i inte mindre än två tidigare filmer om Sherlock Holmes. Det finns också likhet mellan uppgörelsens slut och något som Arthur Conan Doyle hade med i en av sina böcker vilket jag tyckte mycket om.
Nu märker jag att jag egentligen inte alls har skrivit om själva filmen, utan endast om de känslor jag fick när jag tittade på den men på så sätt har jag också försökt att undvika spoilers, hoppas att det uppskattades. Om man vill veta mer om handlingen eller någonting annat om filmen så är det bara att fråga, det finns mycket mer att berätta men jag märker att det här också börjar bli ett väl långt inlägg så med en sista mening vill jag nu avrunda det jag tar med mig efter mitt biobesök. A Game of Shadows är en vacker uppföljare med två av mina favoritpersoner från den fiktiva världen som drabbar samman i ett tanketävling som utmanar tittaren likt ett schackparti med ett vackert filmfoto och actionscener som imponerar, kort sagt en uppföljare som är bättre än sin föregångare.
Betyg: Välsmakande

















För er som har hängt med här på bloggen så gick jag och kollade på "Harry Potter och Dödsrelikerna, del 2" på bio igår. Jag kan inte komma ihåg någon gång tidigare som jag har varit med om sådan trängsel. Jag var ändå där nästan en halvtimme innan filmen började. Men jag blev ganska glad när jag upptäckte att alla gick in i Salong 1 när jag själv skulle till Salong 2. De olika salongerna visade båda "Harry Potter" men i Salong 1 kunde man se den i 3D, något som jag inte tycker om. Det fina med Salong 2 är också att den är mindre och därmed mysigare, även om stolarna är ganska obekväma. Tyvärr var den inte så mysig igår, helt fullsatt. Det såg bra ut i början men sen kom de flesta efter att reklamen hade börjat (vissa även efter att filmen hade börjat). Jag saknade lite känslan när jag var och såg den första delen, "Harry Potter och de Vises Sten" (2001), då det bara var jag och massa barn i en inte ens halvfull salong.

Det var ett tag sedan jag var på bio sist, kommer faktiskt inte ens på vilken film det var. Kanske till och med var förra "Harry Potter"-filmen. Jag älskar att se ett biobesök som en upplevelse, inte bara att man ska se en film utan att man försöker göra något speciellt av det. Jag gillar därför de trailers som visas innan filmen. Igår bjöds det på "Sherlock Holmes: A Game of Shadows", "Svensson, Svensson - I Nöd och Lust", "Comboys & Aliens" och "Rise of the Planet of the Apes". Den sistnämnda verkar intressant, inte så bra men intressant.

Men så började till slut "Harry Potter och Dödsrelikerna, del 2", utan någon paus ifrån övriga trailers så jag förstod nästan inte att filmen började. Den tar sin början precis där "Harry Potter och Dödsrelikerna, del 1" slutade, fortfarande på jakt efter horrokruxer. Så början av filmen är som jag förväntade mig och minns från boken. Sedan går det väldigt fort när allting byggs upp för den stora striden mellan goda och onda. Jag förstår inte varför man inte gjorde filmen längre än sina 2h 10min, det hade den absolut tjänat på. Jag trodde det var hela poängen med att dela upp den avslutande delen i två delar. Efter att ha sett avslutningen så tycker jag nu mer än innan att filmen inte skulle delats upp. Sista delen fungerar ändå inte för sig själv så när jag kommer titta på den kommer jag alltid att se del 1 först. Hade alltså varit bättre med en 5 timmar lång film, varför görs inte sådana längre.

Som film så är faktist inte "Harry Potter och Dödsrelikerna, del 2" särskilt bra. Den ger endast behållning om man har sett tidigare filmer, vilket i och för sig nästan alla har. Men känslan av filmen är ungefär som att "Sagan om Ringen"-trilogin skulle ha delat upp "Sagan om Konungen Återkomst" (2003) i två delar där den ena delen endast består av slaget om Minas Tirith. Visst är det kul att se att själva slaget äntligen tar sin början men det finns mycket annat jag saknar. Lite mer kärlek mellan Harry och Ginny, mer än blickarna under tystnad. Även mer känsloyttringar i övrigt, det är ganska mycket som händer olika personer i den här filmen som jag skulle vilja ha utforskat mer. Det är knappt jag känner sympati för vissa, och att tappa sympatin för karaktärerna i en sådan här serie är förödande.

Visst att man får svar på vissa frågor i och med denna filmen, innehåller nog också överraskningar för er som inte har läst böckerna. Absolut inte den bästa avslutande del jag har sett, den lyckas också lämna några frågetecken vilket gnager i mitt inre. Men om jag försöker lämna handlingen lite så måste jag ändå ge beröm för fotot i filmen. Ljussättningen och tonen i filmen är precis som jag ville ha den och man känner igen sig från tidigare filmer. Skådespelarna gör rollerna som vi är vana, även om Emma Watson fick lite mindre utrymme att spela ut mot tidigare. Den här filmen är istället centrerad runt Daniel Radcliffe mer än övriga filmer. Men att se honom kämpa mot Ralph Fiennes, som har ett mer brännmärkt utseende än i "Den Engelska Patienten" (1996) är väldigt underhållande.

Jag lyckades inte riktigt få fram vad övriga i publiken tyckte om filmen. Det var applåder under en scen i filmen, när Ron och Hermione kysser varandra (jag vägrar tro att det är en spoiler för någon). Utöver det var det tämligen tyst och applåderna när filmen var slut var tafatta och mer av artighet än av uppskattning. Istället sprang de flesta ut ur salongen fortare än kvickt, de första namnen hann inte ens komma upp på eftertexten. Några skratt smög sig dock också in, varav några kändes krystade i handlingen och tämligen underhållande. Mest skratt kom under filmens sista scen, och det berodde på att man skrattade åt filmen istället för med filmen. Det var skrattretande och dåligt gjort, jag hade förhoppningar om den scenen. Men även där försvann känsloskildringarna. Att klä någon i äldre kläder gör inte personen äldre, det har väl aldrig varit tydligare.
Så när jag gick hem från biografen så var det inte glädje jag kände, det var besvikelse. Förhoppningsvis kommer det att ändras när jag väl köper filmen på DVD så att jag kan se de två sista delarna tillsammans. Men fram tills den så tycker jag man ska ta "Harry Potter och Dödsrelikerna, del 2" med en klackspark. Jag tyckte faktiskt bättre om "Harry Potter och Dödsrelikerna, del 1" för att den lyckades på ett mycket bra sätt höja förväntningarna på del 2, tråkigt att den inte kunde leva upp till dom. Detta gör faktiskt att betyget över lag sänks även på "Harry Potter"-filmerna 5, 6 och 7. För att ge ett rättvist betyg skulle jag vilja se om den här filmen, och inte på bio för jag tycker att filmer blir bättre hemma i soffan men för tillfället ger jag den bara Aptitlig. Om man slår ihop både del 1 och 2 så skulle betyget utan vidare bli Välsmakande men som det är nu så får del 2 nöja sig med det lägre betyget.
Betyg: Aptitlig
Betyg för hela Harry Potter-serien: Aptitlig
Delicatessen är Favs officiella filmblogg. På bloggen skriver vi om det mesta som rör ämnet film. Ett återkommande inslag på bloggen är att vi publicerar en filmrelaterad tio-i-topp lista varje söndag. Vi har även en kategori kallad "Den stora sågen" där vi publicerar recensioner av ofantligt dåliga filmer. Håll till godo!
Redaktionen:
Jonatan (Redaktör)
Jonatan läser för nuvarande kandidatkursen i Filmvetenskap vid Lunds Universitet och skriver sin kandidatuppsats om surrealistiska och psykedeliska inslag i tidiga Disneyfilmer. Vid sidan av det gör han egna filmer och är även, tillsammans med Rikard, redaktör för Delicatessen. Jonatan har en väldigt blandad filmsmak men extra svag är han för franska 60-talsfilmer och är en stor beundrare av filmskapare som till exempel Jean-Luc Godard och François Truffaut. Till Jonatans favoritregissörer hör även Guy Debord, Woody Allen och Walerian Borowczyks. Jonatan har tagit en paus på obestämd tid från sitt skrivande på Delicatessen.
Rikard (Redaktör)
Rikard är en 25-årig civilingenjör, bosatt i Trollhättan, som ser mycket film på sin fritid. Förutom att arbeta hårt och se mycket film tjänar Rikard som redaktör för Delicatessen. På bloggen skriver han om det mesta inom ämnet film. Han är särskilt intresserad av skräckfilm men kommer även skriva lite extra om genrerna musikal-, krigs- och västernfilm.
Jakob (Skribent)
Jakob studerar för tillfället journalistik vid Skurups folkhögskola och skriver emellanåt för Delicatessen. Hans filmsmak är relativt bred men han har svårt för musikaler och animerade filmer. Han är svag för filmer som kombinerar snudd på stilistisk fulländning med en förmåga att väcka tankar. På Delicatessen dyker Jakob då och då upp med nya recensioner.