Då Jonatan har tagit ett litet uppehåll så tänkte jag frångå att ha någon veckans lista och istället koncentrera mig på att skriva fler inlägg. Men ödet ville visst annorlunda. För nyligen såg jag Howard the Duck (1986), som nu säljs i olika affärer onödigt dyrt på grund av att George Lucas har varit med och producerat den. Och jag tänkte att jag skulle visa er ett smakprov, den är faktiskt lite sevärd men man ska nog vara lite full för säkerthets skull. Men som det hamplade sig så hittade jag den här videon som får fungera som ställföreträdande lista - sjukare fantasi kan väl ingen ha.

Med denna lista har det blivit dags att avrunda det stora filmåret 2011. Eller stora förresten, jag kan inte påstå att det här har varit det bästa året vad gäller filmer men det har varit helt okej. Så nu sitter jag här, lite bakis i min soffa och funderar på några av de sakerna som har hänt 2011.

1. Slutet på Harry Potter - serien

Något som jag har väntat på i många år hände äntligen. I och med den sista filmen, Harry Potter and the Deadly Hallows Part 2 (2011) så tog sagan slut. Jag kommer ihåg hur jag kände när jag 2001 såg den första filmen på bio och besvikelsen som följde. Men David Yates har sedan fått igång filmerna på riktigt och de avslutande har verkligen höjt serien. Nu när jag äger allesammans också så får man kanske ta och offra en helg och se dom i en sittning. Så med tanke på den väntan man har haft och att filmerna har hållit en fångad under ett helt decennium så var det skönt att äntligen få ett slut på alltsammans.

2. David Finchers remake

Den härliga känslan när Fincher gick ut med nyheten att göra en egen inspelning av Män som Hatar Kvinnor under namnet The Girl with the Dragon Tattoo. Det var inte längesen som jag såg de tre svenska filmerna och jag tror att Fincher kan göra något bra av den första filmen i triologin. Det är också spännande att han har valt att spela in den i Sverige. Jag är bara ledsen att jag inte har haft tid att se den ännu men jag räknar mina förväntningarna på den som något av det största förra året.

3. Trier gör bort sig på Cannesfestivalen

Något som jag fortfarande inte har kunnat släppa trots att det har gått ett tag nu är Lars von Triers nazistuttalanden under filmfestivalen i Cannes. Trots hans sjukt ogenomtänkta uttalanden så fick detta lite väl stora proportioner och Trier själv blev bannlyst från festivalen. Men all PR är bra PR som man säger och Melancholia (2011) är en av de mest omtalade filmerna 2011. Jag är fortfarande lite upprörd över att jag inte har sett den.

4. Oscar för Bästa Film

När det var dags för Oscarutdelningarna 2011 så såg jag som alltid mycket fram emot priset för Bästa Film. Det var något särskilt också för det fanns många bra kandidater såsom Black Swan, The Fighter, The Social Network och Inception. Men jag fick en liten chock över att Oscarn gick till The King's Speech, en film jag då visste ganska lite om. Men efter att ha sett den nu så håller jag fullständigt med, så det finns fortfarande hopp för prisceremonier.

5. Bästa uppföljaren

När jag tänker tillbaka på filmer 2011 så är det svårt att inte tänka på uppföljare och jag avskyr många av dessa något fullständigt. Men det har också kommit en uppföljare som faktiskt var bättre än sin föregångare i och med Sherlock Holmes: A Game of Shadows (2011). Jag tyckte inte jättebra om den första filmen så det var skönt att 2011 i alla fall kunde bjuda på en uppföljare som slog sin föregångare.

6. En annan film jag längtar efter...

...är A Dangerous Method som kom i November 2011. Jag brukar gilla det som regissören David Cronenberg gör och jag såg fram emot att han skulle arbeta med Viggo Mortensen igen. Men eftersom de flesta filmer jag kollar på är sådana som jag köper så har det ännu inte blivit av att jag har sett den här filmen heller men själva trailern tycker jag är mycket bra, kanske den bästa trailern jag såg under hela året så den kommer definitivt att införskaffas.

7. Dödsfall

Lite tråkigare nyheter är att folk har även gått bort. Mest känd är förmodligen Elizabeth Taylor som har gjort stora filmer såsom Jätten (1956), kul ordvits. Men mest känd är hon kanske för sin insats som Cleopatra (1963). Och lika tragiskt är det att Sidney Lumet har gått bort. Regissören som har gjort min favoritfilm, 12 Angry Men (1957).

Jag gick igenom filmer som jag har sett under året och det är faktiskt inte så många, det brukar ta några år innan jag får tag i nya filmer. Det är därför jobbigt när folk diskuterar de senaste filmerna, men när man inte laddar ner så är det svårt att hänga med. Men den lilla listan från 2011 ser ut som följer:

1. Harry Potter and the Deathly Hallows Part 2
2. Sherlock Holmes: A Game of Shadows
3. Rise of the Shadows of the Apes
4. Sucker Punch

Återigen gryr dagen, återigen har det varit fest och återigen är jag lite bakis på en söndag. En sak som jag vill nämna idag är saker som jag alltid lyckas gråta till. Jag brukar inte ha lätt för att gråta men vissa saker får alltid igång tårkanalen.

1. Extreme Home Makeover

Jag vet inte vad det är med det här programmet men jag tror aldrig jag har lyckats se ett helt avsnitt utan att gråta. Serien handlar om att hjälpa människor. De bygger en ny bostad till familjer som behöver hjälp. Jag tror att den här serien tjänar mycket på att den handlar om riktiga människor och deras reaktioner är helt fantastiska. Det är precis när de visar upp huset för familjerna som det brister i mig. Underbart att kunna gråta av lycka.

2. Joseph: King of Dreams (2000)

Trots att det här är en animerad film så mår jag alltid väldigt bra av den. Josef som filmen handlar om råkar ut för en hel del jobbiga saker men han lyckas alltid ta sig ur det. Särskilt scenen i slutet av filmen är för mig fantastiskt framtagen och jag har gråtit de flesta gånger som jag har sett den här filmen. Musiken och sångerna är också mycket bra, skönt att de inte har fastnat i Disneyträsket. Filmens handling är tagen ifrån en av Bibelns berättelser, och det tycker jag om så jag rekommenderar denna filmen kraftigt.

3. Love Actually (2003)

En väldigt kommersiell film som väldigt många redan har sett. En mycket trevlig brittisk må-bra film som jag kan se hur många gånger som helst. Första gången jag såg den var efter att ha avslutat ett förhållande och jag såg då den här filmen två gånger i sträck och grät som ett litet barn. Så om du har missat den här så rekommenderar jag den varmt, särskilt nu när det närmar sig jul så kommer jag att se den flera gånger. Alla har sin favorit bland de olika småhistorierna som väver ihop filmens handling.

4. Casablanca (1942)

Det här är en film som jag inte längre gråter till men jag kommer ihåg den första gången jag såg den. Utan att ha någon vetskap om vad som skulle hända eller vad den handlade om. Det var då som slutscenen blev en riktigt gråtfest hemma i soffan. Jag är en stor beundrare av Humphrey Bogart och det här är min favorit bland hans filmer.

5. Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull (2008)

Så, då har vi kommit till den sista filmen den här veckan. Ni kanske undrar varför jag har valt en actionfilm, varför gråter jag till den? Men här handlar det inte längre om glädjetårar, utan istället om det motsatta. Första tanken när jag hörde att man skulle göra en ny film med min favoritprofessor var ren och skär glädje men efter att ha sett den här filmen så mådde jag sjukt dåligt inombords. Och det här är faktiskt första och enda gången jag har gråtit till en film för att den var dålig. Usch.

Det finns många filmuppföljare som aldrig borde blivit gjorda. The Matrix Reloaded (2003) är ett utmärkt exempel på det och ett annat bra exempel är Back to the Future Part II (1989). Det finns oändligt många anledningar till varför den filmen är en katastrof och den kanske viktigaste orsaken till detta är Bob Gales teori om att en uppföljare bör vara samma film som sin föregångare fast gjord annorlunda, vilket kan vara något av det dummaste jag någonsin hört. Idag listar jag de tio mest korkade sakerna med Back to the Future Part II.

1. Biffs tidsresa
   Biff reser från 2015 till 1955 och ger sitt yngre jag en sportkalender som sedermera gör honom rik, vilket förändrar hela historien. (Hur Biff överhuvudtaget räknade ut hur den ganska avancerade tidsmaskinen fungerade är, för mig, en gåta.) Han beger sig sedan tillbaka till samma 2015 som han kom ifrån. 2015 borde dock ha förändrats till följd av de förändringar som skedde i och med att Biff blev stenrik med hjälp av sportkalendern. Som om han reser mellan olika platser som är oberoende av varandra och inte mellan olika tider som påverkas av varandra. Det här skulle inte ha varit så viktigt om det inte vore för att det är detta fel som hela filmens intrig vilar på.
   
   
2. Jenniferparadoxen
   Två poliser upptäcker den medvetslösa Jennifer på gatan och tar henne med sig. (Varför Doc och Marty placerat Jennifer mitt i gatan när hon enkelt hade kunnat ligga gömd i bilen är för övrigt helt obegripligt.) Doc säger till Marty att poliserna kommer tro att Jennifer är den framtida Jennifer och att de kommer föra henne till Marty och Jennifers framtida hem där hon riskerar att träffa sitt trettio år äldre själv. Doc säger till Marty: "I foresee two possibilities. One, coming face to face with herself 30 years older would put her into shock and she'd simply pass out. Or two, the encounter could create a time paradox, the results of which could cause a chain reaction that would unravel the very fabric of the space time continuum, and destroy the entire universe! Granted, that's a worse case scenario. The destruction might in fact be very localized, limited to merely our own galaxy." För det första så kan det inte finnas någon Jennifer i framtiden (se punkt sju på den här listan) och för det andra så, om vi nu ponerar att framtida Jennifer kan existera, skulle hon rimligtvis veta att hon kommer möta sitt dåtida jag vilket alltså inte skulle innebära någon tidsparadox och absolut inte universums undergång. Doc snackar skit och premissen är så löjligt överdriven att man inte kan ta den på allvar.
   
   
3. Biff
   Ett av de absolut största problemen med Back to the Future Part II är karaktären Biff. I slutet av Back to the Future Part I får vi se den undergivna Biff som blivit dominerad av Martys pappa George. I början av den andra filmen får vi se den framtida Biff. Problemet är att framtida Biff är en framtidsversion av den arroganta och självsäkra skurken Biff som vi såg i början av den första filmen, alltså inte den mesiga Biff som vi såg i slutet av filmen då Martys påverkan av det förflutna förändrat relationen mellan George och Biff. Framtida Biff är alltså inte den Biff han borde vara vilket blir jättekonstigt. Biff åker sedermera tillbaka i tiden och ger sitt yngre jag sportkalendern. Han säger till sig själv att om en galen vetenskapsman eller en ung pojke skulle dyka upp någon gång i framtiden och börjar snacka om kalendern så ska han skjuta dem. När jag såg det här blev jag otroligt förvirrad. Sen när blev Biff en skjutgalen latent mördare? Det var han inte ens i börja av första filmen då han stod på höjden av sin skurkaktighet. Han var en arrogant bråkstake men knappast en mordlysten gangster. Senare i filmen får vi se Biff från 1955 som försöker ragga på Lorraine och då han blir avvisad skriker han efter Lorraine att en dag kommer de gifta sig. Varför skulle Biff vilja gifta sig med Lorraine? I första filmen får vi se att Biff gör närmanden mot Lorraine och tafsar o.s.v. Han skildras som en osmaklig buse som vill ligga med brudar. Helt plötsligt vill han alltså gifta sig med henne. Och som om inte det vore nog så skjuter han ihjäl George för att kunna göra det. När blev Biff en känslomässigt störd människa som vill gifta sig med en viss flicka så gärna att han skjuter ihjäl personen som är tillsammans med henne?
   
   
4. Borde det inte vara två Doc i 2015?
   Doc åkte till 2015 och såg att Martys son och dotter skulle hamna i fängelse. Han åker tillbaka och hämtar Marty och Jennifer för att de ska kunna förhindra detta. De åker tillbaka till framtiden, det vill säga där Doc redan varit, för att förändra händelser som Doc betraktat. Det borde således finnas två Doc i den framtid som Doc, Marty och Jennifer reser till. Man skulle kunna tänka sig att en andra Doc är där men inte syns i bild men eftersom Doc och Marty påverkar de händelser som den andra Doc är där och betraktar borde han se att allting tillslut löser sig vilket skulle innebära att han aldrig hämtar Marty och Jennifer i 1985 vilket leder till en paradox.
   
   
5. 1985 förändras runt omkring Jennifer och Einstein
   Då Doc och Marty förbereder sig för att åka tillbaka till 1955 för att ställa saker och ting tillrätta frågar Marty om Jennifer och hunden Einstein. Han undrar om de bara ska lämna dem i 1985 och vad som kommer hände med dem. Doc säger att han kan vara lugn eftersom då de lyckats med sina företaganden i 1955 så kommer 1985 förändras runt omkring Jennifer och Einstein. Vilket jävla skitsnack. Det är inte rimligt överhuvudtaget. 1955 och 1985 existerar inte parallellt. Det är olika tider Marty och Doc reser mellan, inte olika platser. Det som händer 1955 påverkar hur 1985 kommer att se ut vilket även gäller för Jennifer och Einstein.
   
   
6. Samma information tre gånger
   Då Marty och Doc återvänder till 1985 från 2015 upptäcker de att allting har förändrats till följd av att framtida Biff givit en sportkalander till sitt yngre jag. Doc visar för Marty vad som hänt genom att rita upp tidslinjer o.s.v. på en tavla. I nästa scen går Marty och frågar Biff om saken och Biff berättar samma sak som Doc precis berättat. I scenen efter det visas explicit hur det gick till då Biff ger kalendern till sig själv. Det vill säga, tre scener efter varandra förser åskådaren med exakt samma information. Detta är så handlingsmässigt förödande och berättartekniskt korkat att jag undrar hur fan Bob Gale och Robert Zemeckis tänkte då de skrev manuset.
   
   
7. Marty och Jennifers framtida familj
   Under vistelsen i 2015 får Jennifer se hennes och Martys framtida familj. Detta går inte ihop överhuvudtaget. Det fanns ju inte någon Marty eller Jennifer i 1985 som kunde komma att bli de framtida versionerna av dem eftersom de åkte till framtiden. De framtida Marty och Jennifer förefaller dock inte ha rest till framtiden i sitt förflutna. Vilket innebär att den framtid den som Marty och Jennifer åker till är en framtid då de aldrig åkte till framtiden. Hela situationen är helt orimlig och ganska svår att förstå sig på.
   
   
8. Tidsresan till 1885
   I filmerna får vi lära oss att det som krävs för att The DeLorean ska kunna resa i tiden är tre saker; att the flux capacitor är påslagen, att en kraftkälla på 1,21 gigawatt används och att bilen färdas i 140 km i timmen. Då bilen träffas av blixten i slutet av filmen och färdas tillbaka till 1885 är det bara två av dessa krav som uppfylls, detta eftersom bilen står stilla.
   
   
9. Scenåtervinningen
   Större delen av filmen går ut på att återvinna klassiska scener från den första filmen. Barscenen i 2015 är en identisk kopia av barscenen i 1955 från den första filmen, hoverboardscenen i 2015 är identisk med den klassiska skateboardscenen från film ett och hela sista akten i de båda filmerna är den samma. Fruktansvärt tråkigt, fantasilöst, idiotiskt och intetsägande. Det går inte att medvetet skapa klassiska scener, det är något som bara händer och att återanvända klassiska scener för att försöka skapa nya är bara tragiskt.
   
   
10. Det alternativa 1985
    Då Marty och Doc återvänder till 1985 från 2015 upptäcker de ganska snabbt att någonting är förskräckligt fel. Kaos råder i staden, allt är svart och mörkt, stridsvagnar rullar över gatorna och rådhuset har ersatts av ett casino. Det enda som saknas är att Godzilla skall komma vandrande. Den här dystopin är så fruktansvärt dåligt skidrad och känns löjligt överdriven. Skrattretande helt enkelt.
    
    

Nu när det är skräcktider så kommer här en lista på filmer från olika decennium som jag själv kommer att se eller har sett nyligen och som jag tycker bra sammanfattar filmerna från den tiden. Så listan ser lite annorlunda ut än den brukar göra men jag hoppas ni uppskattar den ändå.

Jag tänkte börja med att ta oss tillbaka till det glada 1920-talet. Här träffar vi på en film som sticker ut ur mängden, nämligen The Cabinet of Dr. Caligari (1920). Filmen är väldigt speciell med en hel del intressanta scenografier. Filmens regissör är Robert Wiene men det var länge också planerat att Fritz Lang skulle göra den. Det hade nog kunnat bli bra men samtidigt är jag glad att filmen är som den är. Ett klassiskt mästerverk och fortfarande en av de bästa tyska filmen jag vet.

Om vi går vidare till 30-talet så tänker jag direkt på filmen Dracula (1931) med Bela Lugosi som den kända vampyren. Filmen är full av citat som är klassiska, min favorit är Lugosis släpande replik: "I never drink...wine". Det är också mycket underhållande att titta på filmens specialeffekter såsom leksaksfladdermöss och ficklampor för att lysa upp ögonen. Det gjordes även flera andra Dracula-filmer under den här tiden, till exempel både tyska och spanska som också är fruktansvärt bra men det här kan nog vara min absoluta favorit.

Under 30- och 40-talet så kom det flera fina mosterrullar och en av dessa som jag tycker om är The Wolf Man (1941) med Lon Chaney Jr. i huvudrollen. En av mina favoritskådespelare är också med, nämligen Claude Rains som jag vill minnas slog igenom med en annan fin skräckrulle, The Invisble Man (1933). Jag gillar verkligen dessa filmer och jag rekommenderar The Wolf Man skarpt.

På 50-talet så fortsatte det komma många olika monster såsom Godzilla (1954) och Creature from the Black Lagoon (1954). Men den film jag verkligen vill rekommendera är The Killer Shrews (1959) som handlar om muterade näbbdjur som börjar äta människor. Jag hittade den här filmen förra året och jag kan inte sluta tänka på den. Den lyckades också skrämma mig vid ett tillfälle vilket inte händer så ofta längre, mycket positivt.

Under 60-talet så lämnade man monsterfilmerna ganska mycket. Istället handlade skräcken mer om vanligt folk, jag tänker framförallt på Psycho (1960). Men den filmen jag tycker funkar ännu bättre som en sammanfattning av 60-talet är Rosemary´s Baby (1968). Filmen handlar om ett vanligt amerikanskt par som flyttar till en ny lägenhet och försöker skaffa barn. Men det blir inte riktigt som de har tänkt sig. Istället för att skrämma genom att chocka så jobbar filmen mycket med känslor och saker som inte är helt uttalade i filmen. Mycket bra.

Det finns väldigt många bra skräckfilmer från 70-talet, The Last House on the Left (1972), Halloween (1978), Dawn of the Dead (1978) och Alien (1979) bara för att nämna några. Jag vill dock uppmärksamma regissören John Carpenter så för stunden så rekommenderar jag filmen The Brood (1979). Den är skrämmande på ett annat sätt men väldigt mycket blod och död jämfört med filmerna från 60-talet.

80-talet är för mig väldigt mycket slasherskräck i och med filmer som Friday the 13th (1980) och A Nightmare on Elm Street (1984) bland annat. Och nu när jag har kollat igenom massa skräcktitlar så tror jag att 80-talet kan vara mitt favoritdecennium. Och en film som jag tycker ändå fångar mycket av den andan är The Shining (1980). Där ingår en liten del yxa, en stor del övernaturligt.

90-talet tycker jag inte innebar något speciellt vad gäller skräck. Men det finns ändå några intressanta, till exempel Braindead (1992) av Peter Jackson. Men jag har svårt att hitta ett tema som gäller stort för 90-talet, det finns en hel del övernaturliga filmer såsom Leprechaun (1993) men även en hel del mördarfilmer som The Dentist (1996). Men en film som stod ut under 90-talet är Scream (1996) och den tycker jag är en bra sammanfattning för den modernare skräcken som började här.

För på 2000-talet så känns det som att något nytt började hända. Skräcken lämnade källaren ordentligt och reste sig upp från B-stämpeln den så länge hade dragits med. Storsatsningar gjordes även inom skräcken och man återanvända många gamla skräckrullar och gjorde vad man tyckte var förbättringar på dom. Detta är dock på gott och ont då viss skräck ska ha lite dålig kvalité. Men en film som jag gillar från det här decenniet är Ju-on (2002) som också kom i en amerikansk variant.

Och så avslutningvis är vi där vi befinner oss just nu. Då jag inte har sett särskilt mycket från den här tiden så är det svårt att komma på ordentliga riktlinjer. Men med filmer som Paranormal Activity-filmerna och Insidious (2011) så blir det nog att vi går mer och mer tillbaka till det lite mer övernaturliga.

Veckans Lista:

1920 - The Cabinet of Dr. Caligari (1920)

1930 - Dracula (1931)

1940 - The Wolf Man (1941)

1950 - The Killer Shrews (1959)

1960 - Rosemary´s Baby (1968)

1970 - The Brood (1979)

1980 - The Shining (1980)

1990 - Scream (1996)

2000 - Ju-on (2002)

2010 - Insidious (2011)

1. Dialogen
   Dialogen i den här filmen är, ja vad ska man säga, inte så jävla bra helt enkelt. Repliker som "Yo, Felix, rullar det?", "Låna, jag gillar den idén" och "Vadå, tycker du jag ska sitta och måla hela dagarna eller?" sätter verkligen ribban högt för hur icke välskriven en dialog kan vara. Faktumet att man bara hör hälften av vad som sägs i filmen på grund utav att skådespelarna befinner sig för långt bort ifrån mikrofonen är för övrigt helt fantastiskt.
   
   
2. Den cheesy textraden i början av filmen
   Filmen inleds med textraden "Det här är vårat inlägg i den ständigt rådande kärleksdebatten", vilket sätter tonen för hela filmen och verkligen bidrar till att förväntningarna ligger på botten. Och ändå blir man överraskad över hur fruktansvärt dålig filmen är.
   
   
3. Jakobs frisyrbyten
   Emil Gustafssons karaktär Jakob byter frisyr och hårfärg fler gånger i filmen än vad som är fysiskt möjligt. Till hans försvar skall väll sägas att filmen spelades in under flera månader och att det därför kanske inte är så konstigt att somliga saker förändras.
   
   
4. De uppenbara hoppen mellan årstider och tider på dygnet
   Antalet tillfällen då det sker hopp mellan olika årstider och olika tider på dygnet från scen till scen i filmen är otaliga. Det har gnällts något otroligt över samma fenomen i Edward D. Wood Jr.'s Plan 9 from Outer Space (1959) men Jag är så jävla skoltrött bara utklassar den filmen vad gäller det.
   
   
5. Klara blir arg
   Scenen då Paula Stenungs karaktär Klara blir arg är episk. Repliken "Lägg av! Du tyckte inte det var kul när vi skämtade om Sandra ju." levereras på ett helt obetalbart sätt. Det underliggande leendet tar verkligen udden av stämningen.
   
   
6. Det pinsamma försöket att göra en "snygg" 360 graderstagning
   Strax efter Klaras utbrott, då Felix ska introducera sina vänner för Jakob, har filmskaparna försökt ro i land en stilig 360 graderstagning vilket inte är helt lyckat. Taffligt kamerabete helt enkelt. Bra idé men uselt genomfört.
   
   
7. När Jakob kommer ut från toaletten
   Bara helt fantastiskt helt enkelt. Ni som sett filmen förstår vad jag menar.
   
   
8. Faktumet att festscenen spelades in på den legendariska sista festen i Sandsbro utanför Växjö
   Filmens festscen är inspelad under en riktig fest som hölls i ett hus i Sandsbro utanför Växjö i Småland. Festen spårade så småningom ur ganska ordentligt och faktumet att skådespelarna är ganska ordentligt berusade under inspelningen är klockrent.
   
   
9. När Jakob går från festen
   Scenen då Jakob går ifrån festen är underbar. Försöken att åstadkomma en miserabel stämning är minst sagt patetiska.
   
   
10. Att Simon Tannefalk spelar sig själv
    Ja, vad kan man säga? Simon Tannefalk spelar karaktären Leo och gör helt klart filmens bästa roll. (Vilket i och för sig inte säger särskilt mycket.) Faktumet att han lyckas spela sig själv spelar nog in en hel del. Alla repliker (som till exempel "Jakob, tycker inte du att kvinnor är svåra att förstå sig på?") som han yttrar passar så väl in på hans verkliga personlighet.