Jag är, som ni redan vet, en riktig filmnörd och att förlora sig totalt i en film är bland det mest avkopplande som finns.. Efter att sova då, såklart. (Film i kombination med att sova är desto bättre, men något sådant var det inte snack om när jag såg den här filmen som jag berättar om nedanför..)
Häromdagen såg jag en film som berörde mig så sjukt mycket. En film om en sjukdom som, trots att jag inte hunnit leva speciellt många år ännu, redan berövat mig mycket.
Nämligen cancer. Det vidrigaste som kan inträffa. Det vidrigaste som faktiskt inträffar, mitt ibland oss - utan att man kanske egentligen reflekterar över hur fruktansvärt vanlig den är..
Nåväl, den här filmen behandlar iallafall min allra största skräck här i livet; nämligen att allt rullar på som vanligt i ungdomens dagar och att man helt plötsligt får lite ont någonstans, tänker att "Äsch, det är säkert ingen fara" men går till läkaren för att kolla upp det - för säkerhets skull - för att sedan få beskedet att det minsann är cancer.
Vad gör man egentligen när man får höra något sånt? Hur reagerar ens vänner, ens partner - ens föräldrar - när man är 27 år ung med hela livet framför sig och helt plötsligt får en cancerdiagnos slängd efter sig?
Se 50/50 om ni inte är rädda för att motionera tårkanalerna en smula..
